Den socialmedicinska utvecklingen i Sverige

Spåren efter vårdinsatser i förhistorisk tid är få och svårtolkade. Men vid Alvastra pålbyggnad, en kilometer nordost om klosterruinen, har människoskallar utsatta för kirurgiska ingrepp hittats. Några har daterats till stenåldern - andra härrör från järnåldern. På Helgö i Mälaren har arkeologer gjort fynd av skalpeller och andra instrument som styrker tanken att intresset för kirurgins möjligheter var utbrett under järnåldern.

Medeltidens helgeandshus

Runt om i Norden etablerades under 1200-talet en lång rad så kallade helgeandshus. Idén om de självförsörjande barmhärtighetsinrättningarna kom från kontinenten där helgeandsorden redan fått fäste. I Sverige utvecklades verksamheten med hjälp av donationer, men när reformationen tidigt på 1500-talet drog över landet tvingades vårdinrättningarna stänga.

Sveriges brytning med den romersk-katolska kyrkan innebar inte bara slutet för helgeandshusen, även klostren tvingades avveckla sin verksamhet. Med dem försvann vårdande funktioner för folket bakom murarna, i några enstaka fall bedrev klostren också mer utåtriktade sjukstugor som nu gick förlorade.

Fattigstugor och kronohospital

Efter reformationen föll ansvaret för sjuk- och fattigvård på socknarna, men det skulle ännu ta lång tid innan omsorgsfrågorna prioriterades. I synnerhet fattigvården var svårt eftersatt. Under 1500-talet etablerades ett antal kronohospital som med hjälp av statliga bidrag erbjöd sjukvård. Danviks hospital i Stockholm och Vadstena hospital i Östergötland var mot slutet av seklet de två största.

Brunnsliv och kyrkoplikt

Under 1600-talet spred sig tankarna om ett hälsosamt och stärkande liv kring en brunnsmiljö. I Medevi - ett par mil norr om Vadstena -startade 1678 Nordens första hälsobrunn. Ramlösa, Loka, Sätra och ytterligare en lång rad privata satsningar följde snart i Medevis spår. På 1800-talet tog sig idén om det sunda livet nya uttryck längs den svenska västkusten. Kurorter som Varberg, Lysekil och Gustafsberg lockade med vackra anläggningar, salta bad och friska vindar.

Som en stark kontrast till sköna och vilsamma vistelser vid brunnar och kurorter kan det öde ses som drabbade samhällets olycksbarn. En brottslig handling kunde resultera i kyrkoplikt. Plikten innebar inte bara krav på ett erkännande, brottslingen skulle också be om förlåtelse och lova bota och bättring. Kyrkoplikten levde kvar ända fram till 1855 då straffarbeten av olika slag började bli allt vanligare.

Länslasarett och andra vårdinrättningar

När Serafimerlasarettet inrättades på Kungsholmen i Stockholm 1752 blev det starten för ett svenskt sjukhusväsende med bättre organisation och högre ambitioner. I landsortsstäderna lät man emellertid inte nöja sig med löften om tillgång till Serafimerlasarettet, nu ställde man krav på egna sjukhus. Snart följde både en rad länslasarett och nya vårdinrättningar i form av barnhus, tukthus för lösdrivare och spinnhus för kvinnor.

Samtidigt som de regionala sjukhusen blev allt fler stärktes organisationen och 1813 var tiden mogen för ett statligt ämbetsverk i sjukvårdsfrågor: Sundhetskollegium. 1861 kunde kollegiet räkna in 47 lasarett och mindre sjukvårdsinrättningar runt om i landet.

De följande åren blev händelserika. 1862 presenterades en ny förordning som flyttade över stor del av hälsovårdens ärenden till landstingen och två år senare följde lasarettsstadgan som gjorde sjukvården till de enskilda länens ansvar.

1800-talets institutionsbyggnader

Den statliga myndigheten Överintendentsämbetet, med anor från 1600-talet, slog vakt om den goda arkitekturen när mängder av nya offentliga byggnader restes under andra hälften av 1800-talet. Tack vare ämbetet fanns det därför till exempel specifika krav för hur ett sjukhus skulle utformas.

Under senare delen av 1800-talet byggdes, förutom lasarett, också ett stort antal sanatorier och epidemisjukhus runt om i landet. Högt belägna platser var särskilt intressanta, där förväntades den rena och friska luften ta upp kampen mot de fruktade farsoterna Tuberkolos (infektionssjukdom) och Spanska sjukan (dödlig influensa). Bara under åren 1918-1920 dog 38 000 svenskar i sviterna av Spanska sjukan.

Från förvaring till vård

Fångvården hade så sent som på 1800-talet i ärlighetens namn inte särskilt mycket med vård och återanpassning att göra. Ett fängelse skulle framförallt ha en avskräckande effekt, och brottslingar avtjänade alltför ofta sina straff i mörka, medeltida fängelsehålor på ställen som Carlstens fästning, Kalmar slott eller Citadellet i Landskrona.

Kronprins Oskar, sedermera Oskar I, reagerade mot misären och 1840 skrev han tillsammans med fångvårdschefen Claes Livijn ett debattinlägg som slog an tonen för en humanare fångvård. Riksdagen reagerade snabbt med ett extra statsanslag för att förbättra situationen, och efter den stora fångvårdsreformen 1841 fick Överintendentsämbetet i uppdrag att bevaka en om- och nybyggnation av landets fängelser.

Moderna tankar om pedagogik och rehabilitering enligt det så kallade Philadelphiasystemet banade nu väg för fängelsebyggnader med ensamceller och generöst ljusinsläpp. Mellan 1846 och1880 byggdes 45 nya cellfängelser runt om i landet. Två av de bäst bevarade är det byggnadsminnesförklarade länsfängelset i Gävle från 1847 och cellfängelset i Umeå från 1861.

Folkrörelsernas engagemang och en växande politisk medvetenhet gav under slutet av 1800-talet ytterligare stöd för utvecklingen mot en människovänligare fångvård.

1900-talets sociala skyddsnät

Den offentliga vården tog nya stora steg en bit in på 1900-talet. Under trettiotalet spred sig depression och arbetslöshet snabbt från USA till Europa och Sverige där den nytillträdda socialdemokratiska regeringen gav socialpolitiken en framträdande roll. Redan på 1930-talet etablerades bland annat en organisation för sjukkassan och 1955 var tiden inne för ett socialförsäkringssystem som omfattade alla medborgare.