Högsbyns hällristningar i Tisselskog

Att Högsbyns hällar bestod av kalkskiffer gjorde dem lättarbetade i för bronsålderns konstnärer. Bilder och tecken i berg och block är fantasifulla och täcker nästan alla synliga hällytor på området. Det vanligaste motiven är så kallade skålgropar, fotsulemotiv, skepp, cirklar, hjulkors, människor och ormvindlingar.

Den största koncentrationen ristningar finns längst ut på Ronarudden. De var de första som uppmärksammades på platsen och finns omnämnda redan på 1700-talet.

Dateringen till bronsåldern är gjord utifrån föremål i bilderna som också hittats i gravar från den tiden.

Att vårda hällristningar

För att hällristningarna ska synas måste de hållas fria från växtlighet och fyllas i med färg. Färgen måste bättras på kontinuerligt. På sikt kommer berget vittra sönder och ristningarna försvinna.

Utöver den naturliga vittringen är lavatillväxten ett problem. Lavar fräter söder bergsytan, andra hot är frost- och rotsprängning. För att minska vittringen täcks hällarna under vissa perioder med ett skydd som hindrar frostsprängning och samtidigt dödar lavarna.

Hällristningarna i Högsbyn, Tisselskog är en av de platser Statens fastighetsverk tog över från Riksantikvarieämbetet 1 januari 2015.

Om livet på bronsåldern

Människorna som utförde hällbilderna bodde i närheten och de har även efterlämnat synliga gravar, däribland Dalslands största röse. I Högsbyn finns även spår efter en boplats i form av bränd lera och skärvsten som hittats i jorden. Skärvsten uppstod i kokgropar och eldstäder och leran kan komma från ett hus. Men fynden är inte daterade och behöver inte vara från bronsåldern.

Boplatsspåren och merparten av gravarna ligger öster om Tisslan, ån som rinner ner i sjön Råvarp. Vatten och hällbilder var viktiga i kulten och väster om Tisslan finns ytterligare ett stråk med hällbilder. Var Tisslan länken mellan mytologin och vardagen? Människorna var bönder och såg jordbruket och livet som reproduktion och ständig pånyttfödelse. Kor, suggor, tackor och getter skulle befruktas och föda, likaväl som att kornet, vetet, ärtorna och bönorna i åkrar och täppor skulle ge skörd – om och om igen. Människorna lämnade offergåvor i vatten och våtmarker, makteliten offrade sina bronsföremål. I Högsbyn har inga sådan offerfynd gjorts, men en mil söderut i Östebosjön har en över 40 cm lång spjutspets av brons påträffats, kanske en offergåva?

Förmodligen fanns det flera gårdar i Högsbyn. Husen var så kallade långhus, cirka 10–40 meter långa, med ”öppen planlösning”. Takkonstruktionen bars upp av stolpar i rader och väggarna var tätade med lera. Husen värmdes och lystes upp av en eldstad på golvet och röken sökte sig ut genom gluggar i taket. Flera generationer bodde tillsammans och under senare delen av bronsåldern gjordes ett separat fähus i ena delen av huset. Att djuren flyttades in under samma tak berodde troligtvis på att klimatet blivit kallare. 

Bronsålderns samhällen styrdes av hövdingar och deras släkter. De tog hand om allt överskott som de underlydande hushållen producerade. Med överskottet bytte de till sig de prestigefyllda bronsföremålen, höll ståtliga begravningar, fester och ceremonier. Kanske fanns det också en särskild arena för ceremonier i Högsbyn. En uppteckning från 1850 berättar om ”stenläggningar, jämna såsom en stenlagd gata”. Allt var bortodlat 1850 men platsen är känd och erbjuder en fantastisk utsikt över hällbilderna vid Råvarps strand.

Processionshällen

Vad är det egentligen vi ser på Processionshällen? Processionen har tolkats som en fruktbarhetsrit, knuten till tjurkulten och våren.

Akrobaterna som slår baklängesvolter på hällen kan ha sitt ursprung i Mesopotamien, där i dag Irak och delar av Iran, Syrien och Turkiet ligger. En lång dikt berättar om kung Gilgamesh som ska ha varit kung i Mesopotamien cirka 2800 f.Kr. Där berättas om en vild himlatjur som besegras med akrobatisk vighet och styrka, om skeppet som seglar över havet till jordens yttre gränser, om ormen som ömsar skinn och föryngras och om den allsmäktige solguden som skänker liv och fruktbarhet. Gilgamesh bär yxa och svärd och träffar smeder som behärskar den gudomliga konsten att gjuta brons. Myten om en tjur, Minotaurus, och unga akrobater fanns även i den grekiska mytologin under 2000–1000-talet f.Kr, på bronsåldern.

På Processionshällen finns akrobater, män som bär horn likt tjurar, skepp, en orm, svärd och ringar som tolkas som solsymboler. Figurerna knyter onekligen an till berättelsen, men är inte unika för Högsbyn. Hällbilderna i Sydskandinavien upprepar sig eftersom människorna hade en gemensam tro.

Även vagnar, ibland symboliserade av hjul, finns som hällbilder. Under det första skeppet på Processionshällen syns en liten rund ring som kan vara ett hjul. Kan skeppet ha dragits fram på marken under en ceremoni, som de skeppsvagnar som användes vid karnevaler långt senare?

Vagnen var också förknippad med fruktbarhetsgudinnan Nertus. Kulten kring henne beskrevs av den romerske historikern Tacitus 98 e.Kr. Nertus färdades i en täckt processionsvagn som drogs av kor. På varje plats gudinnan kom till firade man med en fest. Ingen fick se gudinnan och bara prästen fick röra hennes vagn. När resan var klar tvättades gudinnan och vagnen i en helig sjö. De slavar som hjälpt till offrades sedan i sjön. Tacitus beskrivning gjordes långt efter bronsålder, men myten om gudinnan Nertus kan ha mycket gamla traditioner. Tänk om Råvarp var en helig sjö på bronsåldern!

Fotsulehällen

På Fotsulehällen följer alla fötter sluttningen ned mot jorden. Riktningen känns uppslukande, fortsatte den till underjorden, ett dödsrike?

Människorna trodde på ett liv efter detta och pånyttfödelse. När de begravdes fick de med sig mat och annat de behövde på den långa resan, men viktigast av allt var bronsföremålen. Bronserna var förbehållna maktens män och kvinnor, de som i levande livet visat sin överhöghet genom att bära föremålen under ceremonier och fester. Männen begravdes med sina vapen: svärd, lans, yxa och ibland dolk. Även arbetsyxan följde med liksom kniv, pincett, rakkniv. Till hans dyrbara kläder hörde vackra bronsspännen och likadant var det för kvinnorna. I deras bälten satt stora runda plattor framme på magen och vid sidorna och baktill andra prydnader av brons. Hals, armar och fingrar skimrade av ringar av olika slag. Alla gravar är inte lika rika men sett över tid är det dessa föremål som förekommer. I Högsbyn har inga bronsföremål hittat, däremot en del av en gjutform, kanske till en kniv.

I Högsbyn finns ett 20-tal gravar som förmodligen är från bronsåldern, cirka 1800–500 f.Kr. I stort sett alla är byggda av sten till så kallade stensättningar och rösen – däribland Dalslands största röse! Röset är 30 meter meter i diameter och nära 2 meter högt. Graven signalerade makt och markerade kanske centrum i hövdingadömet Högsbyn. Alla begravdes inte i gravar som dessa. De var bara till för makteliten och deras släkt. Vanligt folk lämnades kanske till naturen själv att ta hand om, eller brändes till aska som ströddes för vinden.

Rösen innehöll en kista av trä eller flata hällar där den döda lades. Kistan täcktes med stenar till en slät och hög kupol, men i dag är många rösen skadade eller plundrade så den fina formen finns inte längre kvar. De döda begravdes oftast obrända men kremeringar förekom också. Under senare delen av bronsåldern övergick man till att bränna de döda. Den döda lades på bålet och med eldens kraft skulle själen frigöras. När elden slocknat rengjordes benen och lades i en urna tillsammans med andra brandrester. Urnan ställdes i en grop i marken som täcktes med stenar till en flack stensättning. Urnan kunde också placeras i en grop utan stentäckning eller stoppas in i ett gammalt röse. Men några brända ben såg man till att ta med sig hem och begrava på gården.

Befinner du dig vid hällbilderna i Tisselskog naturreservat så fortsätt gärna stigen ut på Högsbynäset så får du se ett röse och en stensättning.

Ormvindlingshällen

Hällbilder, både målade och inknackade i hällar, finns över hela världen. Uppskattningsvis är 40 miljoner bilder kända på mer än 100 000 platser. De äldsta hällbilderna är cirka 75 000 år gamla finns i en grotta utanför Kapstaden i Sydafrika. Europas äldsta hällbilder är målade i en grotta i Chauvet i Frankrike. Bilderna i Chauvet är ungefär 39 000 år gamla och visar flera djurarter, däribland utdöda grottlejon, mammutar och uroxar.

I Sverige och Skandinavien är alla spår efter människor yngre eftersom inlandsisen låg kvar. Men för 13 000–14 000 år sedan kom de första människorna till dagens Sydsverige och efter ytterligare omkring 4 000 år levde också människor i Norrbotten. I Norr- och Västerbotten är få hällbilder kända men i Jämtland-Härjedalen och österut till Ångermanland finns ett flertal. I Jämtland-Härjedalen bedöms hällbilderna kunna vara uppemot 7 000 år gamla och de är i så fall landets äldsta. Den mesta kända lokalen är Nämforsen vid Ångermanälven. Där finns cirka 2 600 figurer: älgar, fiskar, fåglar, båtar och människor och de äldsta kan vara uppemot
6 000 år, från stenåldern. Människornas levde av jakt och fångst, älgen var deras viktigaste bytesdjur och älgen är den vanligaste hällbilden.

I Sydskandinavien har bilderna helt andra motiv. De hörde hemma hos människor som levde av jordbruk och boskapsskötsel, vid sidan av jakt och fiske, och är från bronsåldern, cirka 1800–500 f.Kr. Vanliga figurer är skepp, fotsulor, solsymboler, människofigurer och skålgropar. I södra Sverige finns koncentrationer av hällbilder, till exempel på Österlen, vid Norrköping och i Högsbyn. Området Bohuslän–Östfold i Sydnorge är hällbildsrikast i Nordeuropa.

Ormvindlingshällen är den största hällbildsytan i Dalsland. På en yta av 20x3 meter finns cirka 367 figurer, nämligen:

Figurerna på Ormvindlingshällen

Cirka 30 ormvindlingar

7 skepp

61 fotfigurer

10 hjulkors

13 cirkelfigurer

7 människofigurer

1 djurfigur

3 djurliknande figurer

2 ramfigurer

1 svärd

7 kors

1 halvmåneformad figur

1 insektsliknade figur

4 långa lodräta linjer

3 djupt huggna linjer

139 skålgropar

Cirka 80 linjer, streck, krokar, obestämbara och fragment

Ronarudden

En av skeppsfigurerna på Ronarudden har 25 streck längs relingen, en besättning på 50 man! På varje toft, bänk, satt två män med varsin paddel. Skeppet var människornas viktigaste transportmedel och vattenvägarna förde dem långt, kanske hela vägen ner till Svarta havet och Medelhavet!

Redan på stenåldern var människorna en del av ett större sammanhang. I deras vida kontaktnät spreds bland annat föremål och teknologi, traditioner och myter, nyheter och idéer. Under bronsåldern var nätverken en förutsättning för makteliten att få tag på de åtråvärda bronsföremålen. Hövdingarna upprätthöll och stärkte nätverken genom gåvoutbyten och giftermål mäktiga familjer emellan. Små hövdingadömen hade växt fram där maktens män och kvinnor tog hem all vinst och visade sin överlägsenhet med glänsande bronsföremål.

Handeln med bronsföremål, samt koppar och tenn för egen bronstillverkning, gick på vatten och land från Svartahavs- och Medelhavsområdet, via Centraleuropa och norrut. På samma vägar följde trosåskådningar och myter, en ny bildvärld, kultföremål, hjulet med ekrar, två- och fyrhjuliga vagnar, tamhästen – allt återspeglat i hällbilderna.

Handel krävde varor att byta med och längs Östersjökusten fanns den åtråvärda bärnstenen. Andra bytesvaror var pälsar och skinn, men kanske skaffade man sig också varor längs vägen genom att plundra och ta slavar – arbetskraft. Resorna var välorganiserade, både människor och dyrbar last behövde skydd. Fyndet av Hjortspringsskeppet i Danmark från 300-talet f.Kr. sprider också ljus över bronsåldern. Skeppet, en kanot för 22 man, och som byggts av hopsydda plankor, påträffades tillsammans med krigsutrustning som vapen och tolkas som ett stridsskepp. Svärd och yxor återkommer även i hällbilderna, på Processionshällen står två figurer med svärd på ett av skeppen.