Ryningska palatset i Gamla stan

Friherren och riksamiralen Erik Ryning lät bygga ett förnämt palats åt sig och sin familj samt hovfolk och tjänare åren 1641–1644 då Sverige var en stormakt. Ryningska palatset har än i dag kvar sin struktur från stormaktstiden med bostadsbyggnad och låga flygelbyggnader kring en gård.

Palatset och dess ägare speglar ganska väl hur samhället har förändrats under mer än 350 år. Det förnäma adelspalatset har under tidens gång omvandlats till ett fint borgarhus, hus för boende, näringsverksamhet, hantverk och handel, till dagens användning som kontorshus för statligt ämbetsverk och andra hyresgäster.

Ryning som byggherre

För att bygga sitt palats till stadens prydnad och heder fick Erik Ryning lov att använda material från den medeltida stadsmuren och teglet från den medeltida stadsporten Gråmunketornet. Denna stadsport med broförbindelse till Gråmunkeholmen, som Riddarholmen hette på den tiden, revs för att den låg i vägen för palatsbygget.

Ryning flyttade in i palatset med sin maka Maria Elisabeth Kurzel, som också tillhörde en adlig ätt. Makarna fick inga barn och när Ryning dog 1654 ärvde hans änka Maria Elisabeth Kurzel hela förmögenheten. Hon behöll palatset till 1671 då hon sålde det till landshövding Henrik Falkenberg.

Hamiltons tid 1670-1756

Efter ägarbyte och arv kom huset i släkten Hamiltons ägo under tre generationer. År 1729 dominerade adeln fortfarande i huset. Fältmarskalk Hamilton disponerade två våningar med åtta rum, dessutom bodde här även baron Leuhusen med gemål och en stor tjänstepersonal samt baron Soop. På fjärde våningen bodde borgerskapet – målaren Jean Hofling samt två perukmakare, en källarmästare, en skräddare och en glasmästare.

Huset pulserade av liv då alla yrkesidkarna också hade hustrur och barn, ett stort antal gesäller och lärgossar som också bodde här. Hovurmakaren Johan Fredman – som Bellman skaldade om när Fredman blev fattig och hemlös – bodde och hade urmakeriverkstad i huset mot Schaleri gränd, som Stora Gråmunkegränd kallades då.

Från adel till borgare

Sekreteraren Gottfried Sack köpte huset år 1756. Nu var palatsets aristokratiska period över och huset fick en markerat borgerlig karaktär. De som bodde i de många lägenheterna kom som regel från de breda samhällslagren.

Under Gottfried Sacks tid fanns en omtalad bordell och en populär vinkällare i huset som Carl Michael Bellman ofta besökte. Värden hade själv ett kafé, eller kaffehus som det hette då, och deltog gärna i det livliga och lättjefulla källar- och värdshuslivet.

Kulturlivet kring Riddarhustorget

Under den andra hälften av 1700-talet var Riddarhustorget en av Stockholms förnämsta platser och på Munkbrotorget var handeln livlig. Ryningska palatset hade ett ypperligt läge där resande med båt på Mälaren passerade. Allt fler kaffehus, källare och butiker kom till i huset.

Handlaren Warodell avslutade en epok

Porslinshandlare Lars Johan Warodell köpte fastigheten 1841 och var den sista privata ägaren. I bottenvåningen på huvudbyggnaden mot Riddarhustorget hade Warodell en ansedd butik för porslin, glas och bosättningsartiklar. I flygeln mot Munkbrotorget drev schweizaren Winther ett kafé som han år 1840 sålde till C B Bähr. Uttrycket Gå och ta en bärs lär komma från Bährs krog.

Warodell testamenterade fastigheten 1863 till Borgerskapets Bemedlingskommission, som delade ut pengar till behövande äldre stockholmare med borgaranknytning.

När Stockholms stad tog över byggnaden 1906 revs de flesta gårdshusen och stadsträdgårdsmästaren Mauritz Hammarberg ordnade med planteringar på gården mellan huvudbyggnaden och flyglarna. Interiörerna fick ett standardiserat kontorsutseende som låg i tiden, men kakelugnar fanns kvar i de flesta rummen in på 1940-talet.

Staten blir ägare till palatset

Byggnadsstyrelsen, föregångare till Statens fastighetsverk, blev 1950 ägare av Ryningska palatset. Arkitekten Arthur von Schmalensee ansvarade åren 1951–52 för renoveringen av främst huvudbyggnaden. Då upptäcktes och konserverades rikt dekorerade tak med synliga bjälkar. Dessa tak byggdes in i mitten av 1700-talet då de flesta rummen fick gipstak.

Hela fastigheten i kvarteret Atomena blev statligt byggnadsminne 1965.

På 1970-talet fanns långtgående planer på att riva flygelbyggnaderna. Istället valde Byggnadsstyrelsen att låta förstärka husgrunderna 1978. Först under detta omfattande arbete upptäcktes intressanta arkeologiska fynd – delar av den medeltida stadsmuren med Gråmunketornet som raserades för att bygga palatset.

Under åren har lokalerna moderniserats för att möta hyresgästernas behov. Arbetsdomstolen hör till de långsiktiga hyresgästerna.

Nutida exteriör från stormaktstiden

Det som i dag finns kvar av palatset är den högre bostadsbyggnaden och de låga flygelbyggnaderna grupperade kring en gård. Palatset är i stora delar bevarat i stomme, planlösning, portaler och fasader.

Huvudportalen mot Stora Nygatan har en omfattning som är rikt skulpturerad. De båda sidopilastrarna bär upp två kvinnogestalter som symboliserar hoppet och tron. Över portalbågen syns en yvig broskornamentik med Rynings och hans maka Maria Elisabeth Kurtzells förenade vapen överst.

Bevarad interiör från Rynings tid

Den som besöker Arbetsdomstolen i vår tid upptäcker i entréhallen ett vitputsat tak med kryssvalv och ett trapphus med stentrappor från Rynings tid. I bottenvåningen som ursprungligen användes som ekonomilokaler hade rummen takbjälkar utan dekorationer.

På andra våningen i huvudbyggnaden kan besökaren se ett rikt dekorerat bjälktak med blomstermotiv. På väggen bredvid dörren hänger ett inramat handskrivet brev med namnteckningar av palatsets förste ägare Erik Ryning och de övriga riksråden i drottning Kristinas förmyndarregering.

I taket till ett kontorsrum på andra våningen kan man se blomstermålade takbjälkar och takpaneler från 1640-talet. I ett annat kontorsrum på tredje våningen finns ett synligt brädtak med dekorationsmålningar av akantusblad och lagerstav i grisaille, ett traditionellt måleri i gråtoner mot röd botten, som togs fram och konserverades i början av 1950-talet.