Drottningholms slottspark

Parkens historia är lika lång som slottets och här finns exempel på trädgårdskonstens olika stilar som har bevarats sida vid sida under århundradena.

Här finns till exempel en förenklad rekonstruktion av en lustträdgård. Lusträdgården är i fransk barockstil från 1600-talet. Broderierna saknas i parterrerna men de yttre formerna finns. I parken finns också en trädgård från 1750-talet vid Kina slott, samt en engelsk park från 1700-talets slut. Slottsparkens historia handlar också om köksträdgårdar och en handelsträdgård. Trädgårdsmästare har levererat grönsaker och blommor, men samtidigt vårdat och utvecklat slottsparken för promenader och festligheter.

Lustträdgård med inspiration från Frankrike

Rakt framför slottet ligger Lustträdgården. Längs långsidorna löper dubbla lindalléer. Förr avgränsades trädgården även av murar och plank. Grindar med förgylld dekor ledde in till den drömlika världen där symmetri och ordning härskade.

Lustträdgården anlades samtidigt med slottet och byggherre var änkedrottning Hedvig Eleonora. Slottsbygget inleddes 1662 och ett par år senare började man fälla träd och spränga för en ny trädgård. Arkitekt Nicodemus Tessin skapade en storslagen plan som var inspirerad av den franska slottsanläggningen Vaux-le-Vicomte. När Tessin d.ä. dog tog hans som över arbetet. Han hade studerat trädgårdskonst i Frankrike och hämtade sin inspiration därifrån.

Buxbom i vackra mönster

Barockträdgården skulle inte bara vara imponerande genom sin storlek och symmetri. Den skulle även vara praktfull och festlig, allt enligt stormaktstidens trädgårdsideal. I Broderiparterren närmast slottet kom barockens prakt och festlighet till tydligast uttryck med hjälp av fantastiska buxbomsbroderier, fantasifullt klippta växter och en slösande blomsterprakt. Så småningom ändrades trädgårdsidealen och broderiparterrens komplicerade mönster förenklades. På 1810-talet togs buxbomsbroderierna bort helt och ersattes av gräsytor.

I en rad restaureringar under de senaste 60 åren har trädgården gradvis återfått en del av den tidigare prakten. I broderiparterren närmast slottet gjordes dock inte någon restaurering av buxbomsslingorna. Ytorna för de tidigare broderierna ligger därför ännu som tomma gräsytor. I de omgivande buxbomsbårderna finns stora luckor på grund av sjuka och döda plantor. Broderiparterren så som den ser ut i dag kan liknas vid en barockbyggnad där fasaden har förlorat all ornamentering.

Statens fastighetsverk arbetar nu för att återskapa broderiparterren till dess forna prakt. Arkitekten Erik Dahlbergs noggranna avbildningar av parken från slutet av 1600-talet är ett bra stöd för restaureringen. För att inte riskera att få in smittsamma växtsjukdomar i anläggningen kommer de cirka 130 000 buxbomsplantorna att odlas fram på Mälaröarna från den buxbom som redan finns på Drottningholm.

Fontäner i holländsk stil

Redan på 1600-talet hade Tessin en vision om vattenkaskader i Drottningholms slottspark, men det var först på 1960-talet som de kom att fungera som tänkt. De är en fri tolkning av de ursprungliga som revs 1822.

Det krävdes stora arrangemang för att få fram vatten till de storslagna fontäner som hade anlagts. År 1683 anlitades därför den franske fontänören Louis de Cussy.

Stora dammar anlades på Lovön, norr om trädgården. Vattnet från dammarna transporterades i urholkade trästockar som kopplades samman och bands om med järnbeslag. Vid fontänerna användes metall- och blyrör. Vattnet skulle ledas omkring 1500 meter, fallhöjden var 12,7 meter. När vattnet släpptes på sprutade bara vissa fontäner. Kaskaderna, vattenfallen, fick man aldrig att fungera.

En 300-årig dröm

Från 1700-talet och fram till 1960 pågick ständiga arbeten med att försöka få igång fontänerna. Först den 16 juni 1961 kunde hela fontänanläggningen, för första gången i historien, fungera som en helhet. Med en modern pumpanläggning och moderna rörsystem lyckades man då genomföra det Tessin drömde om på 1600-talet.

Ibland får man vänta i nästan trehundra år innan någons dröm går i uppfyllelse!

Skulpturer i parken

Runtom i lustträdgården finns bronsskulpturer. Det var på initiativ av Hedvig Eleonora som  totalt 28 bronsskulpturer placerades här. De flesta är tillverkade av den holländske skulptören Adriaen de Vries (1556–1626). Skulpturerna hade tagits som krigsbyten av stormakten Sverige under det trettioåriga kriget – i dag utgör de den största samlingen av Adriaen de Vries skulpturer i världen.

Närmast vattenparterren med sina tio fontäner placerades Herkulesfontänen. Den pryddes med bronsskulpturen "Herkules i strid med draken" och najader, kvinnofigurer.

Numer är det kopior i parken, några original finns i de Vriesmuseet på Malmen i Drottningholm.

Boskéer till föreställningar

Bortom vattenparterren anlades fem boskéer, gröna rum, där höga tuktade häckar bildade väggar och kulisser. Den största, Stjärnan, stod klar 1700. Den användes även för teater. De sista boskéerna blev klara 1784, däribland teaterboskén. Den används än i dag för föreställningar och teater.

Lindalléerna

Lindalléerna i barockträdgården ger en mjuk inramning till den i övrigt symmetriska parken. Det tog lång tid att anlägga alléerna eftersom det var svårt att få tag på tillräckligt många lindar av rätt sort och kvalitet.

De första 300 lindarna som planterades 1684 var parklind av holländsk typ. Därefter planterades även en del andra lindsorter in, främst skogslind. Många träd hade sin naturliga växtplats i varmare klimat och dog därför tidigt på grund av vinterns kyla. Först 1726 var alléerna med de 846 träden nästan kompletta.

I dag är cirka 40 procent av träden de ursprungliga, och 25 procent från perioden 1700–1800. Man vet också en hel del om vilka lindarter, sorter och till och med vilka kloner som finns i alléerna. På 1990-talet inventerades träden som då visade att det finns fem olika sorters lindar. Parklind är den vanligaste.

Alléerna förnyas

Röta, svampangrepp och alltför hårda beskärningar i kombination med dåliga växtplatsförhållanden har försvagat lindarna genom åren. Varje år dör eller faller ungefär tio träd. De senaste åren har man inte heller återplanterat några träd eftersom det visat sig svårt att få dem att ta sig mellan de gamla träden, bland annat på grund av att de får för lite ljus.

Alléerna har förnyats i etapper med 100–200 nya med cirka fyra års mellanrum. För att även kommande generationer ska få uppleva lindalléerna i Drottningholms barockträdgård görs föryngringen av trädgårdens med träd av samma sort och form som både far och son Tessin och änkedrottning Hedvig Eleonora hade tänkt sig.

Engelska parkens gröna rum

När Gustav III övertagit Drottningholm år 1777 tog han genast itu med att anlägga en engelsk park i de myggbemängda våtmarkerna på båda sidor om barockträdgården. Den engelska parkstilen kännetecknas av ett mjukt och ”naturligt” landskap till skillnad från barockträdgårdens symmetri och stramhet.

En park i den engelska parkstilen ska visa upp en idealiserad och romantiserad ”natur” med skog, gräsfält, kullar, sjöar och floder, möblerad med exotiska paviljonger och lusthus. Så ville Gustav III:s arkitekt Fredrik Magnus Piper gestalta den engelska parken på Drottningholm, och han ritade flera förslag med inspiration från resor han gjort.

I parken finns två dammar med kanaler, öar och broar, stora gräsmattor samt träd i alléer och dungar. Runt hela parken slingrar sig promenadvägar och genom den sträcker sig siktgator ut i landskapet. Från sin italienska resa 1784 förde Gustav III med sig flera marmorskulpturer, kopior av klassiska original, vilka placerades i parken.

Monumentholmen

Vid Gustav III:s död 1792 var den engelska parken ännu inte färdigställd. På Monumentholmen hade en liten kulle anlagts, inramad av strålformade lindalléer och fyra siktlinjer, bland annat mot Götiska tornet. Där hade Gustav III tänkt sig ett amortempel, men detta omarbetades nu av Piper till ett monument över kungen själv. Endast fundamentet, bestående av gråsten sammanhållna med ankarjärn, kom på plats. 

Knölsvanar som statussymbol

I den engelska parken finns ett svanhus, det nuvarande stod klart 1847 och ersatte då tre äldre svanhus. Svanhuset innehöll ursprungligen en bassäng av trä omgiven av tårtformade reden för svanarna samt en kakelugn. Under taket fanns en höskulle. Svanarna bodde i huset vintertid fram till 1960-talet.

En omfattande restaurering utfördes 2001–2004 varvid bland annat fasadernas dekorationsmålningar återställdes.

Knölsvanar var en eftertraktad handelsvara och fungerade som statussymbol. De räknades även som en delikatess, vilket gjorde fågeln till en mycket uppskattad gåva. Under åren 1798–1799 skickade exempelvis greve von Rosen i Malmö tolv stycken knölsvanar till Drottningholm. Både i Sverige och utomlands betraktades knölsvanen som en kunglig fågel och överträdelse av jaktförbudet kunde till och med leda till dödsstraff.

Boskéerna vid Karusellplan återskapas

Vid Karusellplan bestämde Gustav III själv att ett element från äldre tiders trädgårdskonst, en så kallad boské, skulle läggas till. Här ville kungen hålla karusellspel, tornér- och riddarspel, i historisk dräkt. Efter Gustav III:s död 1792 svalnade intresset för de omfattande och skötselkrävande boskéerna.

Lindarna som utgjorde de gröna väggarna fick så småningom växa fritt och utvecklades till träd i stället för häckar. Under början av 1900-talet återplanterades en stor mängd lindar i boskésystemet, men dessa träd klipptes till fyrkantiga kuber och bildade därmed alléer och inte de gröna väggar ända ner till marken så som avsikten var från början. Det är så vi ser delar av de gamla boskéerna i dag.

Statens fastighetsverk och Ståthållarämbetet strävar efter att efterhand återskapa de ursprungliga boskéerna med sina gröna, klippta väggar. En början gjordes 2017 med plantering av höga häckplantor utmed infarten till Karusellplan.

I den engelska parken finns också ett system av siktlinjer som binder samman parkens olika delar. Italienska marmorskulpturer fungerar än idag som fondmotiv i lövsalar och för flera av siktlinjerna. Ståthållarbostaden uppfördes och Munckens kulle anlades, så att även de kom att utgöra distinkta blickpunkter.

Telegrafsändningar vid Götiska tornet

Götiska tornet var en av de byggnader som uppfördes i engelska parken för att skapa stämning och ge en spännande vy. Arkitekt var Louis Jean Desprez. Tornet blev en romantisk tolkning av ett medeltida torn i gotisk stil.

Tornet blev under 1800-talet experimentstation för optisk telegrafsändning. Genom en hög stång med vridbara armar på taket förmedlades signaler till en telegrafist vid Traneberg och därifrån vidare till staden. Den första sändningen var en födelsedagshälsning till Gustav IV Adolf 1794. Troligen användes inte stationen efter det. 

Kallbadhuset

Badhuset vid Mälaren uppfördes 1792 på uppdrag av hertig Karl (XIII) efter ritningar av Carl Christoffer Gjörwell. Genom en avancerad anläggning med pumpar, cisterner och slangar försågs badrummen med både kallt och varmt vatten. 1879 byggdes badhuset om, men en del av originalinredningen finns bevarad.

Huset användes som badhus in på 1950-talet och ligger i en del av slottsområdet som inte är tillgängligt för allmänheten.

Grindstugan

Fram till 1900-talets början fanns en tillfartsväg till slottsområdet via barockparkens norra lindallé. Entrén via lindallén var spärrad av två bommar och här uppfördes 1846–1847 ett litet boningshus för bomvakten. Byggnaden kallades även bomstugan.

Numera hyrs huset ut som sommarbostad.

Parkskötsel förr och nu

Den dagliga skötseln av Drottningholms slottspark har alltid varit arbetskrävande. Under vissa tider har man behövt en stor arbetskraft, och klarat det dels genom inkommenderade militära förband och dels genom dagsverksarbetande kringboende bönder och torpare. Ända fram till vår tid har det mesta arbetet gjorts för hand.

Barockträdgårdens gräsmattor slogs med lie eller skäror, häckarna klipptes med saxar eller slogs med häcksablar. Grusytor skyfflades och krattades för hand. De formklippta träden och buskarna klipptes med små saxar eller skars med knivar. Urnor och större krukor bars ut och in från Orangeriet flera gånger per år.

När den Engelska parken tillkom utökades den totala gräsytan betydligt. Dessa gräsytor klipptes eller slogs dock inte lika ofta som de i Barockträdgården. Under Gustav III:s dagar betade får delar av parken. I specialsydda dräkter vakade de två fåraherdarna, en man och en kvinna, över hjorden. Fårbetet fanns kvar in på 1950-talet.

Därefter kunde större ytor hållas kortklippta med hjälp av motorgräsklippare. Nu är målet att skapa slåtterytor för att främja den biologiska mångfalden. 

Läs mer om världsarvet Drottningholm

• Drottningholms slott
• Drottningholmsteatern
• Kina slott

• Kanton
• Malmen
• Drottningholms kungsgård

• Drottningholm norr om Ekerövägen
• Brostugan
• Lovö naturreservat