Marken i norra Sverige har under mycket lång tid brukats och använts av den samiska renskötselkulturen. Under hela 1800-talet fanns en vision om Lappland som framtidslandet med enorma naturresurser. Längs älvdalarna etablerades gårdar med nybyggare sida vid sida med nomadiserande samer. Där fanns också fasta bosättningar av samiskt ursprung, där näringsfånget inte i första hand byggde på renskötseln utan på jakt, fiske och uppodling av några få tegar och slåtter på kringliggande myrmarker.

Nybyggen på kronomark

Markanvändingen i norr ställdes på sin spets då nybyggen tog fart under 1800-talet. Från och med slutet av 1800-talet genomfördes avvittring i området för att avskilja den privatägda marken från statens mark, som fick benämningen Kronoöverloppsmarken 1:1.

I syfte att säkerställa de renskötande samernas rätt till renbetesmarker i fjällområdet drogs 1867 en odlingsgräns upp. Väster om denna gräns, upp mot fjällvärlden, ansågs förutsättningarna för nybyggen och odling vara mycket dåliga, varför nybyggen inte skulle tillåtas. Under 1800-talet fyrdubblades dock folkmängden i Västerbotten. Behovet att kunna överleva och hitta en inkomst gjorde att både samer och icke-samer, slogs sig ned ovanför den gräns som staten lagt fast. Marker som tidigare utnyttjats som fäbodställen, renvallar eller röjningar och slåttermarker blev i många fall illegala bosättningar.

Legalisering av bosättningar

I början av 1900-talet uppmärksammades problematiken med det stora antal bosättningar som uppkommit utan lagliga rättigheter. Undersökningar visade också på den fattigdom och det armod som kännetecknade livssituationen för många av nybrukarna. När dessa bosättningar så småningom legaliserades 1915 etablerades benämningen fjällägenheter för de nybyggen där brukaren ägde bebyggelsen, men staten marken. Arrendeformen hade en upplåtelsetid om 50 år och innehavaren fick en odlingshjälp de första åren.

Livet på fjällägenheterna

Jordbruken var små. De flesta hade 1-2 kor, några får och getter. Ängsbruket som skedde övervägande på slåttermyrar omfattade vanligen endast så pass att djuren kunde vinterfödas. På åkern odlades nästan uteslutande potatis. För att kunna överleva på dessa små gårdar var det viktigt att fiske, ripfångst och annan jakt kunde bidra till att få mat på borden. Dessutom var det viktigt att extrainkomster ordnades på något sätt, som skogsarbete under vintern och flottning under sommaren. Många tjänade några extra slantar på att sälja slöjdprodukter, lotsa turister i fjällen eller hjälpa andra med diverse sysslor.

Närbild på små lila och rosa ängsblommor framför grånad timmervägg med fönster.

Dainanäs. Foto: Henrik Johansson

Fjällägenheter idag

Fjällägenheter har funnit i såväl Norrbottens, Västerbottens som i Jämtlands län. I takt med att den jordbrukande andelen av befolkningen minskat så har även antalet fjällägenheter minskat. Statens fastighetsverk förvaltar idag tre stycken före detta fjällägenheter placerade i Västerbottens inland. Sedan 1993 är dessa utpekade som statliga byggnadsminnen och vittnar om det senare skedet i kolonisationen av Norrlands inland och fjälltrakter under mitten av 1800-talet och framåt.

Dainanäs fjällägenhet

Den före detta fjällägenheten Dainanäs ligger vid sjön Stor-Dainan i Vilhelmina kommun. Fjällägenhetens historia börjar 1894 när arbetaren Markus Lundin anlade nybygget Dojnsjönäs på platsen. Nybygget stötte på motstånd från samerna i Vilhelmina norra sameby eftersom anläggningen låg i direkt anslutning till renflyttningsleden. Myndigheterna krävde också att Lundin skulle flytta därifrån, men han blev ändå kvar. 1914 såldes slutligen nybygget till samen Sjul Jonsson, som 1916 fick nybygget omfört till fjällägenhet. Fjällägenheten brukades sedan av familjen fram till 1945 då den lades ner och övertogs av Domänverket och senare av Statens fastighetsverk. Idag nyttjas Dainanäs för övernattning av turistnäringen.

På en grön äng ligger en liten grånad timmerstuga med vita fönsterkarmar och ett ofärgat plåttak. I bakgrunden syns ett mindre uthus, granar och björkar.

Den före detta fjällägenheten Dainanäs. Foto: Henrik Johansson

Åkernäs fjällägenhet

Den före detta fjällägenheten Åkernäs ligger i övre Juktådalen vid västra stranden av Överstjuktans södra del, ca 80 km nordväst om Sorsele. Åkernäs upptogs som nybygge 1848 av samen Lars Månsson på platsen för ett höst- och vårviste. På grund av bristande odling drog kronan in tillståndet för lägenheten, men sonen Nils Larsson fick sitta kvar och började bruka den som ett nybygge. Enligt bestämmelse 1915 om bosättningar ovan odlingsgränsen blev Åkernäs överfört till fjällägenhet. 1918 skrevs ett arrendekontrakt där lägenheten Åkernäs nr 1 upplåts till Lars Månssons sonson Nils Johan Nilsson på 50 års tid. Nilsson och hans familj bedrev jordbruk med kor, hästar, får och getter och försörjde sig på djurhållning, potatisodling samt jakt och fiske. 1960 lades fjällägenheten ned. Den övertogs av Domänverket och senare av Statens fastighetsverk.

Örnbo fjällägenhet

Till höger i bild syns en farstukvist till en gammal timmerstuga, till vänster i bild skymtar ett vidsträckt fjällandskap och en sjö.

Foto: Elisabet Hesseborn, SFV

Solen lyser in genom fönstret i en stuga. Framför fönstret står ett enkelt träbord och tre trästolar i en grågrön nyans.

Foto: Elisabet Hesseborn, SFV

Den före detta fjällägenheten Örnbo ligger 4,5 km från bilvägens slut i norra Ammarnäs, strax öster om sjön Övre Gautsträsk i Sorsele kommun. Örnbo anlades omkring 1894 utan tillstånd väster om odlingsgränsen av samen Anders Jonsson och hans hustru Eva Andersson. Efter avvittring avsattes nybygget Örnbo som inhyseslägenhet och 1918 överfördes lägenheten till fjällägenhet. Den sista arrendatorn, sonen Jonas Andersson, dog 1952 och Örnbo stod därefter öde fram till 1957 då staten beslutade om nedläggning av fjällägenheten. I samband med detta övergick markområdet till omgivande kronomark under Domänverkets förvaltning och senare till Statens fastighetsverk. Idag är Örnbo ett populärt vandringsmål för dagsutflykter från Ammarnäs.

Hemliga rum Se filmen om Örnbo fjällägenhet – det väglösa landet. Marken på gränsen till Västerbottens fjällvärld ansågs inte vara odlingsbar för jordbruk. Den ingick i områden vikta för rennäringen. Här levde en samisk familj ett mycket knappt nybyggarliv i början av förra seklet. Nära naturen, men på naturens villkor.

Bilder

En trästege står lutad mot en gammal timmerlada i skuggan och solen lyser på höstgula löv.

Foto: Elisabet Hesseborn, SFV