Även om utställningarna från bland annat Grekland, Rom, Cypern, Egypten och Mellanöstern är viktigast för besökarna påverkar museibyggnaden förstås helhetsintrycket. För Medelhavsmuseet gäller det i hög grad, byggnaden både samspelar med föremålen och är en sevärdhet i sig.

– Många söker sig till museet för byggnadens skull. Det är ett fantastiskt hus och en centralt belägen oas, säger Sofia Häggman, museets egyptolog och intendent med ansvar för södra och östra Medelhavet.

Det första man slås av som besökare är den magnifika 10 meter höga centralhallen och dess heltäckande glastak. Det som idag är Medelhavsmuseet var från början ett bankpalats. Ursprungligen var fastigheten ett privatpalats, uppfört av fältmarskalk Gustav Horn 1642–48. Palatset förstördes vid en våldsam brand 1873. Påföljande år köptes fastigheten av Johan Henrik Palme, grundare av Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag, som byggde upp huset till en affärsbank i nyrenässansstil.

Sitt nuvarande utseende fick bankhallen dock först vid en om- och tillbyggnad 1905, då arkitekten Rudolf Arborelius skapade den stora täckta centralhallen, som är hjärtat i museet, omgiven av arkader och övre gallerier. Bygget var påkostat med fina material: carrara- och kolmårdsmarmor, mahognypaneler, stjärnparkett, förgyllningar, stuckatur och stucco lustro. Föga förvånade finns många symboler för rikedom, och frisen av grön spansk täljsten pryds av palmer, en anspelning på bankens grundare.

I samband med den senaste stora renoveringen 2006 byggdes lokalerna om så att de kunde användas bättre för utställningar. Samtidigt gjordes även anpassningar för funktionshindrade, allt pietetsfullt insmuget så att husets cirka 300 000 årliga besökare ska uppleva miljön som autentisk.

Driftsmässigt är det dock en hel del utmaningar. Det är ett K-märkt hus med stora säkerhetskrav och klimatanpassade montrar:

– För att hantera detta krävs det att vi har en kontinuerlig dialog i vardagen. Just nu handlar mycket om miljö och energibesparingar. Vi anpassar ventilationen efter öppettiderna, har klimatanpassat fönstren och byter till diodbelysning efter hand, säger Ulf Andersson, drifttekniker och husansvarig på SFV.

För egyptologer är 2022 ett viktigt jubileumsår. 1822 började Jean-François Champollion kunna tyda hieroglyfer och lade därmed grunden till den moderna egyptologin. 1922 hittade Howard Carter Tuthankhamons grav och satte igång 1920­talets Egyptenfeber över stora delar av världen, inklusive Sverige. 100-årsjubileet av Howard Carters utgrävningar av Tutankhamons grav uppmärksammas nu i en fotoutställning i Bagdad Café, som ligger en trappa upp inne i museet.

Museets mest kända mumier och sarkofager togs först emot i det museum som fanns på kungliga slottet. De ingick i en stor diplomatisk gåva från Sverige-Norges generalkonsul Giovanni Anastasi vid mitten av 1820-talet. Föremålen visas nu på Medelhavsmuseet. Bland dem finns ett flera ton tungt sarkofaglock, gjort till en kvinna vid namn Taperet som levde på 500-talet före vår tideräkning. Locket har inventarienummer NME 1 och är det första egyptiska föremål som katalogiserades i museets samling.

– Sarkofaglocket står här för att markera att här börjar Egypten, säger Sofia Häggman. Först hade jag tänkt ha locket stående mer centralt mitt på golvet, men det är för tungt. Så det fick bli den nuvarande placeringen där golvet är starkare.

Sofia Häggman är en medryckande berättare. Viljan att berätta är en viktig anledning till att hon började jobba på Medelhavsmuseet 2005. Berättarviljan kan dock stöta på motstånd i de K-märkta lokalerna.

– När man som besökare träder in i Egypten är min ambition att man ska träda in helt och hållet. Då vill jag ju helst inte att förtrollningen ska brytas och att folk ska börja titta på bankvalvsdörrar istället, hur fina de än är!

Att bygga utställningar där man måste ta hänsyn till en lång bankdisk som bildar ett U mitt i det som tidigare var den stora banksalen är förstås en utmaning av rang. Något som arkitektfirman White fick tampas med när de designade basutställningen för den cypriotiska samlingen, världens största utanför Cypern.

Egypten är också en del av museets basutställning. Här finns ungefär 1 000 vardagsföremål, borstar, korgar och så vidare, som ger en bild av allt från faraoner till hur vanliga människor hade det för 3 000 år sedan i byn Deir el-Medina, i hantverkarnas dal.

– Men de allra flesta vill också se mumier, konstaterar Sofia Häggman.

De finns i klimatiserade montrar en trappa ner, i Dödsriket. Vi stannar till vid en barnmumie.

– Hur mänskliga kvarlevor ska behandlas är ett etiskt dilemma, som diskuteras mycket, men för barn som besöker museet är det inte så skrämmande. Mumien fungerar som en ingång till tankar om hur det var att vara barn i det forntida Egypten. Det är oftast svårare för vuxna att se döda barn, konstaterar Sofia Häggman.

En annan skillnad mellan barn och vuxna finns mellan digital och analog interaktivitet.

– Barn är inte så intresserade av det digitala utbudet på museet, kanske för att de har tillräckligt av det hemma. De dras till de riktiga, utställda föremålen, berättar Sofia Häggman.

Men Egypten tog ju inte slut med faraonerna.

– Det finns ett starkt narrativ som antyder att den egyptiska kulturen tog slut efter de sista faraonerna. Men kontinuiteten är slående och vi har därför vävt in det kristna och islamiska Egypten. Vi ska också komplettera utställningen med det judiska Egypten.

Kontinuiteten märks också i balansvågen som ganska nyligen köptes av en frukthandlare i Kairo. Vågen liknar den som gudarna använde när de vägde den dödes hjärta, där alla goda och onda handlingar samlats, mot gudinnan Maats fjäder.

Bredvid vågen finns en samling med medicinalörter från ett folkapotek från 1970-talet. De ska tillsammans med de tretusenåriga torkade livsmedel som museet äger bilda utgångspunkten i en planerad utställning om Superfoods.

– De är nämligen i hög grad samma örter som egyptierna köper idag på marknaden för att må bra eller förbättra chanserna att bli gift, att få barn och så vidare. Det är även samma växter som faraonerna, de gamla grekerna och via dem araberna använde i sin medicin. Superfoods knyter ihop olika delar av Medelhavet geografiskt och från forntid till nutid, på ett fantastiskt sätt, säger Sofia Häggman.

Den planerade utställningen fyller en viktig uppgift för Medelhavsmuseet: att ge ett historiskt perspektiv på samtiden och på så sätt hjälpa till att göra världen mer begriplig.