När makten runnit ur bägaren försvarade sig greven Magnus Gabriel De la Gardie på 1680-talet med att han som statsrepresenterande aristokrat på internationell nivå förväntats leva magnifikare än andra. Vid denna tid var Sverige en stormakt i norra Europa. Svenska arméer skapade rykten omkring sig, men sämre var det med den kulturella nivån. Utländska ministrar och sändebud förfärades över svenskarnas primitiva byggnader, råa dryckes- och matvanor, eller slott med nät över borden för att hindra spindlar att falla ner i maten.

Mot denna bakgrund ansåg sig Magnus Gabriel vara en kulturambassadör. Hans liv i kulturens tjänst var ett flöde av slottsbyggande, som Läckö, Ulriksdal och Karlbergs slott. Lika besatt var han av klädmodet, festmåltider, artefakter, konst, trädgårdar, böcker och religion. Kort sagt var hans kulturella portfolio gränslös.

När det gick som bäst för Magnus Gabriel motsvarade inkomsterna en femtedel av den svenska statsbudgeten. Den barocka nivån förklaras av att han fötts in i den maktstinna svenska högadeln där den barske fadern Jakob De la Gardie 1610 marscherat in i Moskva och senare gifte in sig i den uråldriga Brahesläkten genom att äkta Ebba Brahe. Med ett sådant blått blod att mäta sig mot gick tillvaron för Magnus Gabriel ut på att helst förmera släkten De la Gardies rykte och maktkapital.        

Redan som student i 1630-talets Uppsala utmärkte sig Magnus Gabriel och några år före kröningen till drottning 1650 hade den unga Kristina fallit pladask för honom. Hon ombesörjde att den 23-årige De la Gardie i augusti 1646 ledde en svensk ambassad till Frankrike och gossekungen Ludvig XIV:s hov. När notan för ambassaden kom höll syret på att ta slut i riksrådet. Alla budgetar var sprängda. Även de 100 000 riksdaler som Frankrike gett till de svenska arméerna spenderades. Trots skandalen fortsatte det i samma stil.
Han räddades delvis genom att gifta sig med Maria Eufrosyne av Pfalz-Zweibrücken, som var syster till den blivande regenten, Karl X Gustav.

Magnus Gabriels första fall från maktens höjder kom när drottning Kristina 1653 efter en förtalshistoria förvisade honom från hovet. Sårad gjorde Magnus Gabriel en av sina otaliga lantreträtter. Slott som Läckö i Västergötland förblev hans ideala tillvaro utifrån en stoisk flykttradition idealiserad redan under antiken av både Seneca och Cicero.

När svågern Karl Gustav blev regent 1654 gavs Magnus Gabriel nytt förtroende. Efter kungens död 1660 inföll De la Gardies verkliga guldålder. Han blev rikskansler (förste minister) i förmyndarregeringen för Karl XI, som i slutändan nagelfor hans slösande och fråntog honom det mesta genom reduktion och förmyndarräfst. Den florentinske ambassadören Lorenzo Magalotti nämner 1674 att Magnus Gabriel lade stora summor på bohag och trädgårdar samt byggde upp till femtio ställen samtidigt. Indirekt ansåg dessutom Magalotti att De la Gardie var större än Sverige på grund av sitt förnäma sätt.

Under sitt liv besatt Magnus Gabriel otaliga höga poster. Korrumperad eller förförd av makten spelade han sin roll fram till sin död 1686. Efter sig har han lämnat gärningar och artefakter som fortfarande består, såsom silverbibeln i Uppsala bibliotek och drottning Kristinas silvertron på Stockholms slott. Han inrättade även Antikvitetskollegiet och slog vakt om fornvården. I den svenska psalmboken finns Magnus Gabriel De la Gardie fortfarande representerad genom psalmen ”Jag kommer av ett brusande hav”, där han i självbekännelseform blickar tillbaka på sitt liv.

 

Peter Ullgren är historiker och har skrivit boken En makalös historia – Magnus Gabriel De la Gardies uppgång och fall.