Konservera sten. Känn på det en stund. Ska detta hårda ämne verkligen behöva behandlas som tomater, sylt eller trädäcket på altanen? Hugget i sten är det vi säger för att betona beständigheten i något, men den sten som smyckar våra äldre fastigheter med portaler och skulpturer är faktiskt inte så beständig. Alla som besökt en gammal gravplats med stenar som rests under 1600- och 1700-talet kan intyga att förfallet har gått långt. Ofta går det inte att uttyda särskilt mycket av stenens inskriptioner.

Bearbetad natursten, ofta kalksten, i byggnader och konstverk påverkas kraftigt av väder, vind och luftföroreningar. Vatten tränger in i stenens kapillärer, frosten spräcker upp och stenen blir alltmer porös. Ska förfallet bromsas upp krävs hela tiden åtgärder och det är då stenkonservatorn kommer in i bilden.

– På utbildningen till stenkonservator som jag gick gjordes en uppdelning i preservation, förebyggande åtgärder som ska förhindra nerbrytningen, och conservation, det vill säga att behandla själva materialet så att det står sig bättre mot väder och vind, säger Svante Nilsson, stenkonservator med 33 års erfarenhet.

Kulturvärden träffar honom i verkstaden i Vinterviken i Stockholm, en gång plats för Nobels dynamitfabrik. Kanske är det lite av en paradox att det idag arbetar skulptörer och stenkonservatorer som bevarar och restaurerar sten i just dessa lokaler.

I Svante Nilssons verkstad, som han delar med två andra stenkonservatorer, finns en uppsjö av olika preparat på hyllorna. Stenkonservering är till stor del kemi: att lösa upp smuts, att limma och laga och om förfallet gått långt återskapa detaljer med puts, cement och olika plaster.

– De flesta uppdrag jag haft på arkitekturbunden sten innefattar en stor del rengöring. Med tiden lägger sig något vi kallar krusta, en svart beläggning, som du ofta kan se på en portal eller skulptur i städernas innerstäder, säger Svante Nilsson.

Krustan är en förgipsning som sker i kalk­stenar och kalkbundna sandstenar. Svavlet i luften löser upp kalk och då bildas kalciumsulfat, vilket är gips. Gips är vattenlösligt och fälls ut på ytan, där sedan däckpartiklar och bromspartiklar från trafiken lägger sig som en svart hinna.

– Vi tar bort det med ammoniumvätekarbonat, som i livsmedelsbutiken går under namnet hjorthornssalt (jo, används även i mandelkubbar). Men det måste göras med omdöme, betonar Svante Nilsson. Det är bara smutsen som ska bort, resten ska ha bibehållen patina så att det går att se historiens spår.

Just denna balansgång som Svante Nilsson sätter fingret på är ett omstritt ämne hos fastighetsägare, antikvarier och historiker. Var sätter man gränserna för renoveringar av vårt kulturarv? Ska vi uppleva det som åldrat eller är det tjusigare med rena ljusa ytor och nyhuggna detaljer?

För Hélène Hanes, kulturarvsspecialist och en av dem som arbetar på SFV med att ta fram vårdprogram för äldre byggnader, är svaret givet.

– Vi i Sverige har mycket skulpterad sten som är ursprunglig eftersom vi inte varit med i krig under modern tid. Jag tror inte att många svenskar förstår hur mycket kulturarv vi har som inte finns i Europa, säger Hélène Hanes.

För henne är det viktigt att vi bevarar det arvet och att det inför varje renoveringsprojekt görs en konstnärlig analys, och att det då sätts en ambitionsnivå för konservatorn.

– Även om en portal är nedsmutsad är det inte säkert att resultatet ska vara den perfekta ytan, men den ska vara hel och inte alltför trasig. När vi gjorde renoveringar av portalerna på kvarteret Atomena i Gamla Stan gjordes en lätt rengöring för att ytorna ska hänga ihop med övrig skulpterad sten.

Hélène Hanes säger att hon idag ofta möter inställningen att stenbyte och nyhugget är bättre lösningar än underhåll. I vårt grannland Danmark är till exempel den synen den rådande.

– Själv anser jag att såväl stenbyte som konservering kan ingå i en restaurering av en portal och att man då ska ta hänsyn till en åldrad yta som också har ett kulturhistoriskt värde. Det är ett arbetssätt som gör att vi respekterar den hand som utförde arbetet på 1600- och 1700-talet.

Men kanske är även den förändrade synen ett resultat av att stenkonservatorn är ett skrå på väg att försvinna, eller åtminstone kraftigt tunnas ut. Svante Nilsson, som blir 65 år i år, konstaterar att det finns kvar ett tiotal stenkonservatorer i landet och att många av dem är i hans ålder.

– Frågan är vilka som ska ta över. Myndigheter och universitet måste målmedvetet ge fler förutsättningar till att utbilda sig i stenkonservering. I början av min yrkesbana var det få stenhuggare och vi konserverade stenar som egentligen var för dåliga att jobba med. Nu har pendeln slagit över åt andra hållet – nu är det få som kan konservera och då byter man ut mer i stället för att bevara original.

Den utbildning som finns i Sverige är vid Institutionen för kulturvård i Göteborg. Idag kan inga elever gå vidare med specialiseringen sten efter kandidatutbildningen i konservatorprogrammet. Enligt Johanna Nilsson, universitetslektor på institutionen, gjordes för cirka fyra år sedan en anpassning av utbildningen så att man skulle kunna samarbeta
med andra universitet och kvalitetssäkra utbildningen och studenternas kunskaper så att de ska kunna arbeta i hela Europa.

– Hittills har vi haft en masterutbildning i två år med inriktning måleri, nu har vi två år med moderna material och efter det blir det förmodligen sten, eftersom vi vet att det finns en stor efterfrågan på det, säger Johanna Nilsson.

Det var även på denna institution som Svante Nilsson utbildade sig 1988.

– Jag var intresserad av konst, min mamma var konstnär, och jag började på konstskola. Men efter en tid insåg jag att mitt driv inte var tillräckligt för att lyckas hela vägen. Det var då jag funderade på konservatoryrket. Jag tyckte det var spännande att jobba med händerna och med konst, säger Svante Nilsson.

Han påpekar att stenkonservering faktiskt är ett tämligen nytt skrå. Behovet av att konservera och restaurera stenarbeten uppstod först på allvar i början av förra seklet när det blev tydligt att tidens tand tärt på stor del av kulturarvet.

Frågan är förstås hur det förändrade klimatet med blötare vintrar och högre luftfuktighet vintertid kommer att påverka fasader och stenverk. Redan idag kan många fastighetsägare vittna om ökad påväxt av alger, svamp och mossa på tak och fasader. Riksantikvarie­ämbetet varnar även för att klimatförändringar kommer att leda till ökade frost- och saltsprängningar på byggnader och fornlämningar.

– Jag har inte reflekterat så mycket över det men inne i kyrkorna ser jag alltmer fuktproblem som nog är klimatrelaterat, säger Svante Nilsson.

Från en kyrka kommer även uppdraget som just nu står uppställt i verkstaden, en gravsten i kalksten hämtad på Arnö i Mälaren. Den är daterad 1813 men sedan är det svårt att
tyda texten. En hel del bitar har fallit av och Svante Nilsson försöker likt ett pussel lista ut var de ska hamna. Sedan ska bitarna stiftas och limmas.

– Det gäller att ha tålamod i det här gebitet, konstaterar han.

Bilder

Se alla bilder

När residenset i Karlskrona renoverades 2018 var entréportalen i neobarock väldigt trasig, som detta ansikte där stora delar vittrat bort. Att hugga nytt var ett alternativ, om än dyrt, så Svante Nilsson fick uppdraget att rekonstruera med specialtillverkat lagningsbruk som innehåller cement, akrylat och marmormjöl.