Gustaf Retzius och samen Fjällstedt

Läkaren och anatomen Gustaf Retzius lanserade begreppet skallindex och anses vara en av dem som utvecklade den rasbiologiska forskningen i Sverige. Här är han i färd med att mäta härjedalssamen Fjellstedts huvud. Foto: Alfred Dahllöf

Den mörka historien

En del av statens fastigheter är platser där människor förr i tiden behandlades på ett kränkande sätt och en nedvärderande rasistisk människosyn förekom. Vilket avtryck har denna mörka historia gjort – och hur ska vi synliggöra den idag?

Granne med domkyrkan i Uppsala ligger en palatsliknande byggnad med medeltida anor. Det så kallade Dekanhuset har bland annat varit privatbostad och skolbyggnad. Men mer känd är troligen verksamheten som bedrevs mellan 1922 och 1937 då Statens institut för rasbiologi hade sina lokaler här. Enligt instruktionen var institutets uppdrag ”att idka vetenskaplig forskning på rasbiologiens område med särskild hänsyn till svenska folket och till förhållandena inom Sverige”.

Herman Lundborg sittande.

Läkaren Herman Lundborg var den ledande rasforskaren i landet och chef för Statens rasbiologiska institut. Foto: Okänd

Samtliga riksdagspartier stod bakom upprättandet av ett rasbiologiskt institut.

Exteriör på Dekanhuset i Uppsala

Under halvannat decennium var Dekanhuset i Uppsala centrum för rasbiologisk forsknng. . Foto: Åke E:son Lindman

Många krafter bidrog till att kratta manegen för det ­blivande institutet. Svenska sällskapet för rashygien hade grundats 1909. Ytterligare en viktig station på vägen var Folktypsutställningen i Stockholm 1919. Utställningen hade tillkommit på initiativ av läkaren Herman Lundborg och stöddes av kulturprofiler som Verner von Heidenstam, Ellen Key och Anders Zorn.

Besökarna fick möta bilder av personer med olika etnisk bakgrund, till exempel ”rena nordiska typer” och ”lapska typer”. I textmaterialet förmedlades uppfattningen att samer var ”en efterbliven utvecklingsform av människan”.

Beslutet om inrättande av ett statligt rasbiologiskt institut togs i riksdagen våren 1921. Till grund för institutet fanns en motion som undertecknats av bland andra socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman. Bland motionens författare fanns Herman Lundborg, institutets förste chef.

Acceptansen var bred. Samtliga riksdagspartier stod bakom upprättandet av ett rasbiologiskt institut. Stödet var också starkt i den akademiska världen.

En påhejare var sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen. Hon skrev att ”rashygienikerna kämpa för att allt må göras, som göras kan, för att hindra undermåliga individer att skaffa avkomma”. Bastionen i denna kamp var Dekanhuset i Uppsala.

Fanns incitamenten till rasbiologin rent av i närheten – i arvet efter Carl von Linné, professor vid Uppsala universitet och lärdomssätets mest prominente företrädare? Både ja och nej kan man säga.

Porträtt av Carl Von Linné  målat av Alexander Roslin

Carl von Linnés ambition att klassificera allt i naturen omfattade också människan. Foto: Nationalmuseum

Linnés ambition var att ordna allt – från naturens enklaste organismer till människan. Hans klassificering inom arten människa, homo sapiens, var inte ifrågasatt under dennes livstid. Retroaktivt har uppdelningen hamnat i fokus och stämplats som tvivelaktig.

Linné använde inte begreppet ras om människosläktet, men gjorde en indelning i varianter efter hudfärg och geografi. Varianterna kännetecknades av olika egenskaper. Skillnaderna menade han berodde på kulturarv och klimat.

– Vanligtvis placerade Linné vita och deras egenskaper i topp, men inte alltid. Beroende på kontexten värderade han olika. Ibland rankade han amerikanska urinvånare högst, men aldrig afrikaner. Senare har denna klassificering ingått i ovetenskapliga och rasistiska ideologier, säger Peter Aronsson, som är professor i historia och rektor för Linnéuniversitet i Växjö, staden där Linné gick i skola.

Skolplansch från 1930-talet med "de fem människoraserna".

En skolplansch, troligen från 1930-talet, med de fem människoraserna. Foto: Kungliga biblioteket

Linnés klassificering av olika varianter inom arten männi­ska är sedan länge välkänd inom vetenskapssamhället. För allmänheten har denna sida av hans forskning varit relativt okänd. Fram till nu.

– Kritik har förstås då och då riktats mot Linné, men med Black Lives Matter-rörelsen har ifrågasättandet både breddats och preciserats. Den aktuella Linnékritiken tog fart i USA där han är stor också i svensk-amerikanska kretsar. Granskningen av Linné utifrån ett rastänkande är således en modern företeelse, säger Peter Aronsson.

Linné verkade hundra år före de vetenskapsmän som kom att ägna sig åt rasforskning och rasbiologi, däribland den svenske antropologen Anders Retzius.

Uppdelningen av arten människa som Linné gjorde tillhörde säkert en antropologs baskunskaper. Men det var 1800-talets koppling till Darwins evolutionslära som kunde legitimera en rasistisk människosyn.

Klassificering och systematisering var Linnés drivkraft. Olikheter i naturen skulle granskas och förklaras. Ingen art kom undan. ”Gud ­skapade – Linné ordnade” lyder hans egen summering av livsverket.

– Linné är den förste som sätter in människan som ett djur av sin egen art – och den arten är homo sapiens för alla oavsett var på jorden de bor eller hur de ser ut. Det är en radikal tanke teologiskt och framåtpekande som grund för mänskliga rättigheter i en samtid präglad av slavhandel, säger Peter Aronsson.

Adolf Ludvig Gustav Albert Couschi, alias Badin, målad av Gustaf Lundberg, 1775

I tonåren skänktes slaven Gustav Badin till drottning Lovisa Ulrika och blev föremål för hennes uppfostringsnit. Illustratör: Gustav Lundberg

Även om afrikaner inte hamnade högt i Linnés ranking väckte dessa nyfikenhet och stort intresse hos 1700-talets furstar och högreståndspersoner i Europa.

Drottning Lovisa Ulrika fick 1761 en fjortonårig färgad pojke i gåva, ett inte ovanligt öde för slavar. Badin, som han kallades, var född i Västindien men hade rötterna i Afrika där hans förfäder fångats av slavjägare.

I Badin såg drottningen ett intressant objekt för uppfostran. På hennes slott Svartsjö erbjöds han en mycket fri sådan i upplysningstidens anda.

Experimentet urartade men hovet lät bli att moralisera. Badin uppfyllde ju samtidens uppfattning av vilden, en ociviliserad och rå varelse. Hans tygellösa beteende förstärktes av omvärldens förväntningar.

Badin ingick i prinsessan Sofia Albertinas hushåll efter Lovisa Ulrikas död 1782. Hans levnadslopp var ovanligt. Slavpojken gjorde så småningom en märkvärdig karriär. Han innehade prestigefyllda tjänster som hov­sekreterare och assessor samt medlemskap i Frimurarorden och andra fina sällskap. Badin avled 1822.

När Lovisa Ulrika dog var också stor­hetstiden för Svartsjö över och byggnaden började förfalla. Mot slutet av 1800-talet blev slottet åter aktuellt, men inte för hovliv och förfinad högreståndskultur. Långt därifrån. Svartsjö blev nämligen fängelse.

Straffanstalter, fängelser och tukthus är ett ofrånkomligt kapitel i berättelsen om statens mörka förgångna. Ett svep genom landet med nedslag på några platser tar sin början i Nyköping. Där ledde gästabudet 1317 till fängslandet av två furstliga personer.

Det gnisslade i relationerna mellan kung Birger och hans bröder Erik och Valdemar. De hade en gång tagit kungen till fånga och nu var det dags för hämnd.

Efter en festmåltid i försoningens tecken greps Erik och Valdemar och kastades i borgens djupaste håla under kärntornet. De slogs i bojor och naglades fast i murväggen med halsjärn. Här i fängelsehålan dog de.

Erik och Valdemars tragiska öde är en bra illustration till hur slottens och borgarnas fängelsehålor användes: som förvaringsplats av människor – under fruktansvärda förhållanden. I likhet med Nyköpingshus var fängelsehålan i Örebro slott placerad under försvarstornet. Efter hand tog slottets fängelseavdelning allt större plats och rymde såväl arrestlokaler som tortyrkammare där de utsatta troligen erkände vilket brott som helst, begånget eller inte.

Några år in på 1800-talet byggdes ett av slottstornen om från magasin till länsfängelse med tårtbitsliknande celler.

Karlsborgs slutvärn

Det mäktiga slutvärnet i Karlsborgs fästning byggdes av personer som satts i tvångsarbete, till exempel lösdrivare och personer som avtjänat straff för enklare brott. Foto: SFV/Anders Bodin

Cell i Gävle länsfängelse

Ensamt dagsarbete i fängelsecellen i Umeå. Foto: Åke E:son Lindman

Svartsjö hade förvandlats från kungligt slott till anstalt. I slottets salar och 1700-talsgemak installerades omkring 300 trånga fängelseceller. En besökare konstaterade att om det började brinna skulle fångarna ”först blir kvävda och sedan stekta”.

De intagna lösdrivarna tillhörde knappast samhällets värstingar. Men från 1910-talet skickades även straffångar till Svartsjö och atmosfären på anstalten blev betydligt hårdare.

En anledning till att Svartsjö hamnade i Fångvårdsstyrelsens blickfång var att det finns granitberg i närheten där fångarna sattes i hårt arbete med att bryta sten.

Tung hantering av sten och sand gällde också för de män som från 1826 deltog i byggandet av Karlsborgs fästning. Totalt skyfflade arbetarna en miljon ton sand från en närbelägen ås till de kilometerlånga fästningsvallarna. Volymen motsvarade ett par egyptiska pyramider.

Det närmare 700 meter långa slutvärnet, försvarsmuren mot landsidan, byggdes huvudsakligen av kalksten. Stenblocken höggs till med enkla verktyg och slipades sedan släta. Allt gjordes för hand.

I vårt land var det ända fram till 1885 kriminellt att inte ha en ordnad försörjning. Detta år kom lösdriverilagen som lyfte bort brottsstämpeln från de arbetsovilliga, vilka istället kunde dömas till tvångsarbete.

De som gjorde det tunga jobbet på Karlsborg var bland annat lösdrivare och män som avtjänat straff för enklare brott. Arbets­organisationen, från 1842 med namnet Kronoarbetskåren, leddes av militären.

Kronprins Oskar målad av Joseph Karl Stieler

Kronprins Oskar (I) var engagerad i fångvårdsfrågor och lät ge ut en skrift som fick stor betydelse. Foto: Hovstaterna

Fångvården i Sverige hade en tillskyndare på högsta ort i självaste kronprinsen, den blivande kung Oscar I.

Anonymt gav han 1840 ut skriften ”Om straff och straff­anstalter” där han propagerade för en humanisering av fångvården. Fängelset skulle vara en plats där den intagne blev föremål för ”omvändelse och bättring”.

Kronprinsens skrift var ett viktigt inspel i det politiska arbetet inför riksdagsbeslutet om en fängelsereform. Ett konkret resultat var att cellfängelser byggdes med det amerikanska Philadelphiasystemet som förebild.

Cellstraffet byggde på en idealistisk och humanitär grund, men i praktiken blev det en grym strafform. Systemet kallades "tyst cell" och innebar inlåsning dygnet runt i total isolering från sociala kontakter under flera år. Det avskaffades först 1946.

En av de första fängelser som uppfördes enligt Philadelphiasystemet var länsfängelset i Gävle som stod klart 1847. Under följande halvsekel byggdes ytterligare ett tjugotal fängelser baserade på det amerikanska konceptet.

I Umeå ersatte länsfängelset i sten 1861 en mindre häktesbyggnad av trä. Det nya fängelset uppfördes i tidens nygotiska arkitekturstil och är jämte länsresidenset en av stadens karaktärsbyggnader. Vid stadsbranden 1888 var fängelset ett av de få hus som ­klarade sig.

Efter utbyggnaden i mitten av 1600-talet blev Citadellet i Landskrona den modernaste fästningen i vårt land, ja i hela Norden fanns ingen motsvarighet. Citadellets historia som fängelse började ett halvsekel senare då ryska krigsfångar spärrades in. Här satt också dödsdömda i väntan på avrättning – grymma men eftertraktade inslag som samlade tusentals åskådare från staden och dess omnejd.

Borggården Landskrona Citadell

Borggården till Citadellet i Karlskrona. Foto: SFV/Katrin Furustig

Från 1910-talet fram till andra världskriget fungerade ­Citadellet som tvångsarbetsanstalt för kvinnor från hela ­landet som dömts för lösdriveri. Anstaltsledningen skildrade dessa kvinnor som ”försummade och efterblivna individer”, vars enda väg till bättring var en ”lugn och fast manlig disciplin”. Socialstyrelsen slog fast att åttio procent av de intagna hade psykiska problem.

Vilka var de? Vilken bakgrund hade de? Med hjälp av ett förhörsprotokoll synliggör författaren Eva F Dahlgren en av de tvångsintagna kvinnorna, ogifta Karin som var född utom äktenskapet. 

”Hon var i saknad av arbete och medel till sitt uppehälle ävensom att hon förde ett lättjefullt och oordentligt leverne”. Karin erkände att hon brukade hålla till i närheten av Kungliga Livgardet till Häst i Stockholm för att sexuellt betjäna militärerna.

Hon levde ett liv som väckte anstöt. Men för henne och de andra kvinnorna erbjöd knappast den lugna och fasta manliga disciplinen någon återstart till ett mer normalt liv. Den som varit tvångsintagen på Citadellet stämplades för livet, och flertalet kvinnor återkom hit gång på gång.

Statens rasbiologiska institut såg de fallna kvinnorna som ett intressant forskningsmaterial. Medarbetare besökte Citadellet under 1920-talet och gjorde rasmätningar på de intagna. Kvinnorna tvingades också att klä av sig framför en fotograf. Resultatet presenterades i institutets skrift ”Från tvångsarbetsanstalten i Landskrona, nakna bilder 1923”.

Cellfängelset på Landskrona citadell.

1827 blev fästningen i Landskrona fängelse. Ett av tornen på Citadellet byggdes på och inreddes på 1860-talet med 32 celler i ett Panoptikon - enkelt överblickbart enligt Philadelphiamodellen. Foto: SFV/Katrin Furustig

Hårt fysiskt arbete på fästningsvallarna runt Citadellet och på närliggande åkrar var ett återkommande inslag i kvinnornas vardag. Arbetsdagarna var långa. Eva F Dahlgren levde sig in i deras situation:

”De gräver med tunga spadar och värkande ryggar. Jorden är hård och stum och trädgårdslärarinnan vakar över dem. Hon bär handskar. Hon vill inte ta i deras spadhandtag, hon är rädd att bli smittad av syfilis.”

Det tunga slitet var ett genomtänkt inslag i behandlingen av detta speciella klientel. Ledningen ansåg att hårt arbete utomhus skulle minska den sexuella retningen som man menade kunde uppstå när en kvinna satt och trampade på pedalerna till en symaskin.

Samma år som rasbiologiska institutets fotoalbum från Citadellet sammanställdes hade anstaltsledningen krävt av landets polisdistrikt att få porträttfoton av kvinnliga lösdrivare. Eva F Dahlgren tittade igenom samlingen med 600 porträtt.

”Unga och gamla, ljusa och mörka. Resignerade, slocknade ögon, men också upproriska och ibland hatiska. Detta var alltså bottensatsen, den som enligt rasbiologerna hotade den svenska rasen”, skriver hon och fortsätter ”bottensatsen blev bara större och större, enligt Herman Lundborg”.

Den nordiska rasens fortbestånd stod på spel, menade han, och i upplysningsarbetet var det viktigt att dokumentera ”bottensatsen” i bild.

Kvinnliga interner på Landskrona citadell utför trädgårdsarbete.

Hårt arbete i friska luften antogs dämpa sexdriften hos de kvinnor som var tvångsintagna på Citadellet i Landskrona. Foto: Landskrona Museum

Kvinnobilder ur utställningen Svenska folktyper från 1919.

I mars 1919 invigdes Svenska folktypsutställningen för att främja intresset för rasbiologi. Bilderna från utställningen publicerades samma år av Herman Lundborg i skriften Svenska folktyper. Foto: Uppsala universitetsbibliotek

Citadellet på Landskrona var en av många platser dit rasbiologerna från Uppsala begav sig för människostudier. Till övre Norrland reste man för att utforska samefolkets rastillhörighet. Samer var Herman Lundborgs eget specialområde.

Huvudformer, ögonbredd och näsbredd registrerades av Lundborg och hans medarbetare. Blodprov togs, hälsotillstånd noterades. Alla som granskades tvingades också att ställa sig framför kameran – ibland utan kläder, vilket var förnedrande för de utsatta. Informationen var bristfällig. Försökspersonerna fick inte heller veta vad mätuppgifterna skulle användas till.

Huvudformer, ögonbredd och näsbredd registrerades av Lundborg och hans medarbetare.

Nazisympatisören Lundborg efterträddes 1935 som chef för institutet i Dekanhuset av läkarkollegan Gunnar Dahlberg. Denne skrotade rasbiologin. Socialmedicin och ärftlighetsforskning prioriterades, och så småningom ändrades namnet till Institutionen för medicinsk genetik.

Även landets andra äldre lärosäte, Lunds universitet, har hyst forskning som med dagens värderingar uppfattas som tvivelaktig. Materialet för studierna var foster från människor och djur.

Tornbladinstitutet

Tornbladinstitutet i Lund invigdes 1934 och var specialinrett för professor Ivar Bromans stora fostersamling. Foto: SFV/Katrin Furustig

Ivar Broman - porträtt

Ivar Broman var aktiv i Svenska sällskapet för rashygien. Foto: Per Bagge

Platsen där denna forskning pågick var Tornbladinstitutet, finansierat av affärsmannen Hjalmar Tornblad och invigt 1934. Här fick föreståndaren Ivar Broman utrymme för sin fostersamling, ansedd som den största i världen. Rasbiologin fanns med i bakgrunden även här. Broman var nämligen aktiv i Svenska sällskapet för rashygien.

På institutet förvarades spritburkar med mänskliga foster, en del av dessa med ovanliga missbildningar. Samlingen finns fortfarande kvar och anses vara medicinhistoriskt värdefull.

Röster har dock höjts att samlingen borde förstöras. Men den har fått vara kvar och genomgått en översyn.

”Det är ett unikt material som man behöver vara rädd om på ett sätt. Samlingen har ett stort värde att förmedla vidare till allmänheten och samhället”, sa professor Gunilla Wettergren-­Thorsson vid Lunds universitet i en intervju för Läkartidningen.

Idag inhyser Tornbladinstitutets byggnad obstretik och gynekologi inom Medicinska fakulteten vid Lunds universitet.

Tornbladinstitutet är en del av statens mörka historia. Hur förhåller sig Statens fastighetsverk generellt till denna historia och varför bör den synliggöras?

– Jag skulle vilja påstå att vi inom ramen för vårt uppdrag faktiskt har en skyldighet att uppmärksamma detta, säger Hélène Hanes, kulturarvsspecialist och antikvarie vid enheten SFV Kulturmiljö.

– Vi ska definiera och beskriva en mångfald aspekter på en byggnad som ofta har verkat under många århundraden. Inte bara det storslagna där arkitektur, konst och teknik många gånger var viktiga grundvärden när statens fastigheter 1935 pekades ut som byggnadsminnen. Detta synsätt var allenarådande under flera decennier, men nu vidgar vi de kulturhistoriska kriterierna.

Exemplar av bevarade foster i den embryologiska samlingen vid Lunds universitet.

Mänskliga foster i spritburkar är en kuslig påminnelse om forskning som på 1930-talet ansågs framstående, men idag ifrågasätts. Foto: Jonatan Jacobson

Idag tar SFV större hänsyn till det immateriella kulturarvet. Innanför byggnadens murar har det alltid funnits människor som på olika sätt förhållit sig till, eller tvingats förhålla sig till, den verksamhet som bedrivits, enligt Hélène Hanes.

– Citadellet i Landskrona, till exempel, betraktades i första hand som en fästning, ett militärt byggnadskomplex från 1600-talet. Idag fokuserar vi även på vad som hände under 1900-talet då Citadellet under en tid blev tvångsarbetsplats för dömda kvinnor. Tiden blev till slut mogen för denna mörka berättelse.

Vilka fastigheter tycker du själv är viktiga att lyfta fram i samband med statens mörka historia?

– Dekanhuset i Uppsala, där rasbiologerna höll till, och Tornbladinstitutet i Lund med fostersamlingen. Verksamheten i dessa fastigheter pekar tydligt på en människosyn som känns mycket främmande för oss.

– I äldre fastigheter, som Citadellet och Svartsjö slott, är det inte lika uppenbart. Här behöver vi skala bort några tidslager för att kunna upptäcka den mörka sidan. Detta tillgodoser vi bland annat i våra vårdprogram, där historiken sträcker sig djupare än till det man ser med blotta ögat.

källor: Svenskt biografiskt lexikon, band 2, 1920; Edward Matz, ”Badin – ett experiment i fri uppfostran” (Populär Historia, 1/1996); Lisa Halldén,”Här är Svartsjö slotts mörka historia” (Mitt i Mälarö, 28/3 2020); Staffan Rudstedt, ”I fängelset”. Den svenska fångvårdens historia” (1994); Statens fastighetsverks vårdprogram för Svartsjö slott, Citadellet i Landskrona, Umeå cellfängelse och Länsfängelset i Gävle; Lars Edling, ”Rasbiologiska institutet” (Populär Historia 2021); Eva F Dahlgren, ”Fallna kvinnor. När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut” (2013); Johan Joelsson, ”Tornbladinstitutet – levande medicinhistoria” (Läkartidningen 2015).

Läs mer om våra fastigheter

Flygfoto av Landskrona citadell. Hela anläggningen med vallar och vall-gravar bildar en stjärn-liknande form.

Landskrona citadell

Landskrona citadell uppfördes på 1500-talet av den danske kungen Christian III. Efter freden i Roskilde blev citadellet svenskt och utvecklades till Nordens modernaste fästning. Senare blev anläggningen fängelse, vilket den var fram till 1940.

Dekanhuset, Uppsala. En vit, klassicistisk fyravåningsbyggnad intill domkyrkan. Vår och grönska.

Dekanhuset, Uppsala

Byggnaden har en lång historia och utvecklingen har skett i tre etapper. Redan 1326 omtalas Curia decani, det hus som Skarabiskopen Sigfrid skänkte till dekanatet den tid han var dekanus, dvs hög befattningshavare inom kyrkan. Denna byggnad tros ha förstörts i 1447 års brand. Fem år senare uppförde ärkebiskopen ett stenhus på samma tomt.

Interiör, länsfängelset i Gävle. Fängelseceller kring en ljusgård. Cellernas dörrar står öppna.

Länsfängelset i Gävle

Det gamla cellfängelset i Gävle har sedan invigningen 1847 sett många olika fångar komma och gå. I folkmun kallas det forna fängelset på Hamiltongatan 1 för "hotell Hamilton". Fängelsetiden är över sedan 1986. I dag åskådliggörs fängelsets historia av Sveriges fängelsemuseum som hyr lokaler här.