Alla som för första gången ser Tynnelsö slott tycks häpna. Vad är detta? Vad gör ett ensamt rosaputsat höghus på denna lilla mälarö? På håll anar vi inte ens att det är ett slott. Platsen är idag svårtillgänglig, en besökare måste komma med egen båt. Annat var det förr när vattnet och isarna gav de säkraste och snabbaste förbindelserna. På en karta förstår vi det strategiska läget. Nära till Strängnäs, Västerås, Ängsö, Gripsholm och, ja, till Sigtuna, Uppsala och Stockholm.

Tynnelsö slott har en 700-årig historia som biskopshus, kungsgård och fideikommiss. I början av 1300-talet byggde Strängnäsbiskoparna här ett hus i det nya materialet tegel. Tynnelsös byggnadshistoria är sammanvävd med Strängnäs domkyrkas. Det första huset bestod egentligen bara av en salsbyggnad på en välvd källare och under ett brant tak.

Vi ska nog se framför oss stenbyggnaden i ett gytter av timmerhus. Kring år 1400 mer än fördubblas husets storlek med en ny länga, nya valv, trappor och troligen ett torn. Mot slutet av 1400-talet hade Strängnäs en kraftfull och byggintresserad biskop i Kort Rogge, som utöver domkyrkans torn och Roggeborgen också hade stora planer för Tynnelsö. Allt blev nog inte genomfört men idag ser vi rester av hans praktgavlar med de vitputsade blinderingarna. Den som är intresserad av medeltidens tegelhantverk kan få sitt lystmäte. 200 års utveckling är här avläsbar: bränningsteknik, tegelformat och fogar. Många medeltida fönsteröppningar är bevarade.

Biskop Rogges efterträdare, Mats Gregersson Lillie, var den första som förlorade huvudet på Stortorget i november 1520 vid Stockholms blodbad. Efter den danske kung Kristian II:s maktövertagande tillföll Tynnelsö en dansk biskop och på ön inrättades en dansk garnison. Under Gustav Vasas uppror slog en bondehär hösten 1521 läger inte långt från Tynnelsö. Efter artillerield mot Tynnelsö kapitulerade slutligen den danska besättningen sommaren 1522.  Tynnelsö blev därefter en kungsgård – en i raden av kungens försörjningsgårdar.

Gustav Vasa befäste aldrig Tynnelsö, utan den kom att bli ett kungligt sommarnöje. En trygg, säker och behaglig plats där han lät sina barn bo på somrarna. Erik (XIV), Johan (III) och kanske småflickorna Katarina och Cecilia bodde på Tynnelsö under 1540-talets somrar. Gustav Vasa var regelbundet på besök. Hans drottning Margareta var på Tynnelsö när hon dog. Tynnelsö hade ett blomstrande jordbruk med framför allt frukt och bärodling. Tunnvis med torkad frukt skeppades kontinuerligt till hovet i Stockholm.

Det är hertig Karl, den blivande Karl IX, som omformar Tynnelsö till det renässanspalats vi möter idag. En intensiv byggperiod startade 1581 och pågick i 20 år. Murarna byggdes på, rumshöjden ökades, ett nytt trapphus murades, nya gemak skapades och de höga rektangulära fönstren togs upp. Fönstren var renässansens vanliga med en stående post och två liggande, sedan underindelade av små blyinfattade rutor. Vi vet att den skicklige mäster Hans målade interiörer både här och på Gripsholm. Slottet fick höga skorstenar och rikt dekorerade svängda gavlar. Vad vi bara kan gissa är att slottet då var putsat gråvitt, som andra vasaslott.

1644 donerades Tynnelsö med tillhörande ägor till hovfröken Elisabet Karlsdotter. Det kan tyckas som att hovet därmed släppte sitt Tynnelsö men hemliga band fanns: hon var inofficiell dotter till Karl Filip, Karl IX:s tidigt bortgångne son. Elisabet Karlsdotter var en mycket handlingskraftig kvinna som med sina båda män, arrendatorer och många anställda till sin död drev på många förbättringar av både jordbruk och slott. Fruktodlingarna ut­vidgades och en djurgård med 45 hjortar anlades. Hon beställde kalkstensgolv, nya spisar och högkvalitativa snickeriarbeten. Den stora riddarsalen ställdes i ordning. Hon beställde också dekormåleri. Mycket av det vi idag kan beundra, som de fantastiska taken, har vi att tacka Elisabet Karlsdotter för.

Hennes make ärvde slottet, men efter många tvister tog han det drastiska greppet att donera tillbaka Tynnelsö till kungahuset. Kronans utredning visade, inte helt oväntat, att egendomen inte var enskild egendom utan just kronans. Så kom Tynnelsö att säljas 1725 som betalning för ett av Karl XII:s krigslån till den polska grevinnan Anna Woynarowska som sålde vidare till bröderna Hessenstein, Fredrik I:s söner med Hedvig Taube.

Anna Woynarowska var den sista som bodde på slottet. Med henne börjar en hundraårig förfallsperiod. Många dyrbarheter försvinner, spisar monteras ner och slottet står utan underhåll.

1779 köper den förste privatpersonen Tynnelsö slott: grosshandlaren Simon Bernhard Hebbe. Han bildar ett fideikommiss och Tynnelsö stannar i släkten i fem led till 1940. Sonen Philip Bernhard reagerar på förfallet och kallar slottet ”fult som ett mellanting mellan ruin och stomme till byggnad”. Han genomför stora förbättringar under 1820-talet: höjer murarna, bygger om vinden med nya takstolar och ett nytt yttertak av tegel. 

Han bygger på huset med ett utsiktsrum på taket. Philip Bernhard var också en hängiven målare och troligen är det han som målat de märkliga ”avantgardistiska” mönstren i bottenvåningens stora sal. Han bytte också slottets samtliga 1500-talsfönster till de vi ser idag. 

Den tredje Hebbe var inte intresserad av slottet men desto mer av odling. Han var en framstående pomolog som korsade och ympade. Inte bara fältet söder om slottet utan en nästan dubbelt så stor areal västerut blev en mönsterträdgård med mängder av bärbuskar och över 900 fruktträd.

Vid Hebbes död övergick fideikommisset till Filip August Boström, senare landshövding i Nyköping. Han var också ointresserad av själva slottet och sålde bland annat tre av de gamla kassettaken till nybyggda patricierhus i Stockholm men även till Gripsholms slott där de inkomponerades. Boström kom dock vid slutet av sitt liv på bättre tankar. Han tog 1903 initiativ till yttre omputsning, invändig restaurering och en omfattande trädplantering.

Hans son valde 1940 att donera slottet till Vitterhetsakademien. Egendomen Tynnelsö, med arrendegårdar, skogsskiften och torp, var vid denna tid till areal och taxeringsvärde en av de största jord­egendomarna i Södermanland. Men det var bara själva slottet, och ansvaret för dess underhåll, som Boström donerade. ­Slottets avskurna ”försörjningsområde” förblev i privat ägo.

Under en lång period låg Tynnelsö slott för fäfot och det gick att gå fritt på upptäcktsfärd i slottet. Men nu är portarna till det slumrande slottet låsta och under de senaste decennierna har det renoverats i olika omgångar. 1959–1963 genomförde Riksantikvarieämbetet en omfattande fasadrenovering. Det var nu som det medeltida murverket togs fram och synliggjordes.

Bland fynden fann man bland annat ett komplett 1500-talsfönster av ek som ställdes undan för kommande analyser. Under en fortsatt renovering tio år senare lades nya trägolv i många rum. Då lyckades man också genom okunskap bränna upp det gamla fönstret som så omsorgsfullt hade lyfts fram. Under 1970-talet kunde några av de förlorade taken återbördas till slottet.

Statens fastighetsverk genomförde sommaren 2019 en omputsning av de skadade partierna. Tyvärr användes på 1960-talet ett hårt cementbruk som snart visade sig skadligt. Nu putsas med rent kalkbruk. Till nästa sommar planeras dränering och en omläggning av yttertaken. För det vet vi: om ett hus är väl dränerat, vattentätt och ständigt passas så kan det stå i många decennier utan uppvärmning. Och fortsätta att vara en förunderligt minnesmärke över 700 år av svensk historia.

Bonusbilder från Tynnelsö

Se alla bilder

En av baksidorna med papperstidning är att det bara ryms ett visst antal bilder. Så mycket roligare då att digitalt få bjuda på ett matigare bildmaterial.Vi hoppas att du ska njuta och förundras lika mycket som vi. Klicka på någon bild så ser du dem i större format med förklarande bildtexter. /Redaktionen