I en dansk visa från 1538 skildrar författaren kort och kärnfullt den tyske invandraren Jörgen Kocks levnadslopp i sitt nya hemland: ”Han kom til Danmark som en fattig mand, men fik her rigdom og ære.”

Ett fördelaktigt äktenskap 1510 med änkan efter en borgmästare i Köpenhamn, och en omfattande affärsverksamhet med Malmö som bas, lade grunden för Jörgen Kocks framgångar. När han 1518 utsågs att leda arbetet vid kung Kristian II:s myntverk i Malmö stod han på en stadig ekonomisk grund.

Danska mynt hade ända sedan mitten av 1400-talet slagits inom området ”Møntergaarden”, en del av det blivande Malmöhus. När borgens befästningar började utvidgas kring 1520 togs också ”Møntergaarden” i anspråk. Av olika skäl flyttade Jörgen Kock några år senare myntverket till sin privata fastighet, som fortfarande finns kvar.

”Jørgen Mønter” fanns med Kristian II:s följe när denne intog Stockholm 1520 och iscensatte blodbadet. Kristian Tyrann – som han fortfarande kallas i Sverige – lade då beslag på en stor mängd silver som Jörgen Kock tog med sig hem till Malmö för att slå mynt av.

En av de adelsmän som blev huvudet kortare på Stortorget i Stockholm de ödesdigra dagarna i november 1520 var ­Gustav Vasas far. Den blivande svenske kungen och Kristian Tyrann blev dödsfiender. Men det hindrade inte Gustav Vasa att under ett politiskt möte i Malmö 1524 bosätta sig en hel vecka i Jörgen Kocks ståtliga fastighet. Då satt Kristian dock inte längre på tronen.

Året före hade han avsatts och dragit iväg till Nederländerna i hopp om stöd för en comeback. Men innan Kristian försvann ur landet hade han utnämnt Jörgen Kock till borgmästare i Malmö. Kristian II hade dock inte kastat in handduken. Han hade fortfarande många anhängare i landet, och en mångårig maktkamp bröt ut mellan dessa och den nye kungen Frederik I, Kristians farbror. Malmös borgerskap med Jörgen Kock i spetsen tog ställning för Kristian II. Denne hade också stöd av bönderna, medan Frederik I stöddes av adelsmännen och prästerskapet.

Förgäves väntade borgare och bönder på Kristian II:s återkomst, något han hade lovat med hjälp av en stark nederländsk flotteskader. Av detta blev intet.

När Malmöhus successivt utvidgades innebar det att kungamakten gjorde sig allt mer påmind för borgerskapet. Efter Malmöhus brand 1529 accelererade utbyggnaden av anläggningen. Ett direkt hot mot borgerskapet blev den mur som uppfördes mellan borgen och staden, vilken satte stopp för rörelsefriheten västerut mot Öresund.

När Frederik I dog 1533 började Jörgen Kock spela under täcket med sin borgmästarkollega i den mäktiga hansestaden Lübeck. Planer smiddes på att förvandla både Malmö och Köpenhamn till fria riksstäder med Lübeck som modell. Våren 1534 blev det skarpt läge. Genom en list lyckades man lura kommendanten på Malmöhus att bege sig in till stadens rådhus där han sattes i fängsligt förvar. Stadens invånare började omedelbart riva den förhatliga muren.

Händelserna blev startskottet för ett blodigt inbördeskrig i Danmark. Upproret mot den nya kungen Kristian III, Frederik I:s son, slogs ned 1536. Jörgen Kock avsattes som borgmästare i Malmö och hans förmögenhet konfiskerades. Men ”med sin vidunderliga smidighet och anpassningsförmåga” blev han tagen till nåder.

Året efter skänkte han en större summa pengar till kungen för att finansiera befästandet av Malmöhus. Balans i relationen rådde nu mellan kung och Kock, och 1540 återfick han så den viktiga posten som borgmästare i Malmö.

Källor: Eva Björklund, ”Malmöhus: en vandring genom slottet och dess historia” (1998); Astrid Friis, ”Jörgen Kock” (Dansk Biografisk Leksikon, 1981); ”Malmöprofiler. Jörgen Kock” (www.malmo.com); Bengt G Söderberg, ”Malmöhus” (Slott och herresäten i Sverige, riksfästen och residens, 1971).