Det är en kall och klar morgon i början av november. Nattfrosten ligger kvar på Arnö kyrkas tak och de vita fälten lyser klart mot de svarta takspånen indränkta i tjära. Det syns tydligt vilka delar som Magnus Hedegård och hans kollegor från företaget Kyrktak lagt och vad som är kvar att åtgärda. De gamla spånen som lagts dit någon gång på 60-talet är gråa med inslag av mossa och vid en närmare titt är många av brädorna mer eller mindre ruttna, särskilt längs med takfoten där vatten och fukt samlas.

– Det är tyvärr en vanlig syn på såväl gamla kyrkor som andra byggnader med spåntak. Trä är ett fantastiskt material som kan stå emot fukt under lång tid, men om spånen är av sämre kvalitet, har lagts på fel sätt och om underhållet dessutom är bristfälligt så går nerbrytningen snabbt, säger Magnus Hedegård och visar några av de äldre brädorna som plockats ner. Träet är mjukt och svampigt. När han kör in kniven ser det ut som att karva i en ost.

Även för en lekman är det tydligt att de gamla takspånen inte är av samma kvalitet som de nya man lägger. Spånen från 60-talet har inte så täta årsringar, vilket är ett tecken på att furan var täm­ligen ung när den sågades ner – i dessa sammanhang ska det tilläggas att ung ålder är mellan 60 och 80 år.

– Bra spån tar man från rakvuxen tall som fått stå i åtminstone 125 år, säger Magnus Hedegård. Då är tätheten i ­rotstocken minst 14 årsringar per tum.

Problemet är att även om 70 procent av Sveriges landareal täcks av skog, främst tall och gran, så är det rätt få träd som får stå kvar längre än 80 till 100 år. Skogsägarna anser inte att det är lönsamt att vänta med avverkning när trädens tillväxttakt har minskat. Bra tätt virke är alltså grunden, sedan ska träet torka i ett år innan det är dags för klyvningen, som är ett hantverk i sig. Här handlar det om att ta ut så kallade spånämnen ur stocken som sedan spjälkas diagonalt till två träspån.

Uppe på taket är det den spjälkade ytan av spånet som läggs uppåt – ett spjälkat trä skyddar bättre mot vatten än sågade ytor. Skrovligheten gör även att luft kan passera mellan brädorna där de ligger mot varandra. Ventilation är a och o för att ett spåntak ska motstå rötangrepp, och Magnus Hedegård är noga med att hans yngre kollegor inte lägger brädorna för tätt: mellanrummen ska vara fyra till sex millimeter.
Erik Lönn är en av läggarna som arbetat med Magnus i över tio år. Han och kollegan Gustaf Hedegård, son till Magnus, har påbörjat en ny rad på den östra delen av kyrkan. Första brädan mot takfoten är en spetsbräda, de övriga upp till nocken har rak ände.

– Det här är det knepigaste momentet. Får du inte första raden rak så kommer det inte att se bra ut längre upp. Men å andra sidan är det inget som är rakt i dessa gamla byggnader så det gör inget om taket böljar lite. Vi kallar det för ”kultursnett”, säger Erik Lönn med ett litet leende.

Att lägga takspån är ett tidsödande arbete som inte går att jämföra med läggning av tegel eller betongplattor. Spånen har olika bredd och det är en utmaning för läggarna när de ska få brädorna att ligga omlott och täcka skarven på lagret under. Det gäller att välja rätt spån i buntarna för att få ekvationen att gå ihop.

– Det är lite som att lägga pussel, man kollar runt bland spånen och så plötsligt ser jag rätt bit som kommer att passa, säger Erik.

Spånen har en grundbehandling av tjära när de kommer från fabrik – en lite väl kladdig sändning denna gång tycker läggarna. Fast det påverkar inte resultatet, tjäran kommer att krypa ner i trät och bilda den impregnering som ska hålla vattnet borta – en teknik som redan vikingarna använde sig av för tak och båtar.

– I sommar kommer vi tillbaka och gör en strykning till. Bäst resultat blir det om man kan tjära ett nytt tak tre gånger de första fem åren. Då mättas träet ordentligt och står sig bra lång tid framåt. Men det är förstås en kostnad och många slarvar på den punkten, säger Magnus Hedegård.

Det drar kalla vindar på norrsidan där taket läggs och det är dags för kaffe och lite värme i byggboden. Magnus Hedegård som äger företaget berättar att hans far, som är byggnadsingenjör, i mitten av 80-talet blev uppsagd från ett byggbolag och att han då bestämde sig för att satsa på spåntak. Magnus, då 19 år, fick hoppa in i firman och hans första uppdrag var att tjära ett tak på en kyrka i Norrköping.

– Då upptäckte jag till min fasa att jag var höjdrädd. Men jag fick bita ihop och jobba vidare. Gudskelov gick det över så småningom, annars hade min karriär som takläggare blivit rätt kort.

 

Någon brist på uppdrag är det inte. Det finns gott om kyrkor, slott och herrgårdar där spåntak fortfarande är kvar som takbeklädnad, även om del har ersatts av tegel eller plåt med åren. Under de senaste åren, berättar Magnus Hedegård, har en liten skara arkitekter återupptäckt spånet som material till såväl tak som fasad. Några veckor tidigare var han i Kiruna, där det nya kulturhuset täcks med fasadspån som ska bestrykas med svart slamfärg.

Läckö slott utanför Lidköping är en av platserna som Kyrktaks team ofta har uppdrag till. Slottet har många spåntak som hela tiden måste ses över och det är samstämmigt killarnas favoritarbetsplats.

– Det år så vacker utsikt från taken. Det är liv och rörelse och det händer alltid kul grejer på sommaren när vi är där och stryker tjära, säger Erik Lönn.

Men den kalla delen av året är det bara omläggningar som görs och i december ska omläggningen av Arnö kyrka vara klar. Nu är det bara den norra sidan av sadeltaket som läggs om, sydsidan får vänta trots att skicket på det taket inte är bättre.

– Vi har begränsade resurser och det är många av våra bidragsfastigheter som behöver åtgärdas. Då måste vi prioritera andra fastigheter som också har stora kulturvärden och med många besökare. Kyrkan på Arnö hamnar längre ner eftersom den inte används särskilt ofta, säger Cecilia Wretling, förvaltare vid Statens fastighetsverk.

Att det ändå blev ett halvt tak denna gång är tack vare Gunvor Erikssons fond, som Cecilia fick tips om vid budgetarbetet inför 2019. Riksantikvarieämbetet mottog 2012 ett arv från Gunvor Eriksson med villkor att pengarna skulle användas till restaurering och underhåll av svenska medeltida kyrkor.

– Förhoppningsvis kan vi i framtida budgetar få loss medel så att sydsidan blir åtgärdad, jag inser att behovet finns. Risken är annars att vatten tränger ner i undertak och takstolar och då blir renoveringen avsevärt mycket dyrare, säger Cecilia Wretling.