Skog och mark kanske inte är det första man förknippar Statens fastighetsverk med. Men så mycket som en sjundedel av Sveriges yta står under SFV:s förvaltning, totalt rör det sig om 6,5 miljoner hektar mark.

De stora arealerna finns i de västra delarna av Jämtlands, Norr- och Västerbottens län. Den största delen utgörs av fjällområden, fjällbjörkskog och myrar, men där finns också flera hundra tusen hektar skog.

Många besöker varje år fjällskogarna för att jaga ripa och skogsfågel. Här bedrivs också jakt på älg, huvudsakligen av samer inom sina respektive samebyars områden, men det finns även en hel del jaktlag med ortsbor.

Älgarna orsakar stora skador på ungskogen i stora delar av landet och SFV:s marker i norr är inget undantag.

– Jag är mycket bekymrad för vissa områden. Vi har områden där nästan alla tallar i ungskogen betas hårt. Skadorna medför kostnader för flera miljoner kronor varje år och drabbar ju inte bara SFV utan även andra markägare i området, säger Lars Lodin, fastighetschef för fastighetsområde Skog på Statens fastighetsverk.

Ett av de värst drabbade områdena ligger nordväst om Arjeplog.

– Det är skogar som avverkades på 1960-80 talet. Föryngringarna har misslyckats på grund av det kraftiga älgbetet. Enligt skogsvårdslagen måste SFV åtgärda föryngringarna och plantera ny skog. Om vi inte får kontroll på älgskadorna i området kommer vi att vara tvungna att börja om igen om 15 år, det får bara inte hända, menar Lars Lodin.

Nu är jakten inget som SFV råder över i norra Sverige. SFV äger och förvaltar visserligen marken, men enligt rennäringsförordningen är det länsstyrelserna som sköter upplåtelsen av jakträtter och även tar in avgifterna från jägarna vid jakt på statens mark i rennäringens åretruntområde. Detta område utgörs av marken ovan odlingsgränsen i Norr- och Västerbotten samt inom renbetesfjäll i Jämtland.

– Det är viktigt att vi kan jaga älg för att minska skadorna, men det måste ske på ett sätt som inte stör rennäringen, säger Lars Lodin.

Jakträttigheter är ofta ett känsligt spörsmål där olika intressen står mot varandra: odlare, jägare, naturvårdsintressen och djurskydd. I statens fjäll- och skogsområden i norr har det dessutom blivit än mer komplicerat i och med den uppmärksammade domen i Högsta domstolen från januari i år som gav Girjas sameby rätten att upplåta småviltsjakt och fiske på området, och det utan statens samtycke. Statens fastighetsverk förvaltar marken där Girjas sameby ligger. Ytan, 5 449 kvadratkilometer, är lika stor som Hallands län.

– Domen visar den starka ställning som samebyarna har i frågor som rör jakten. Nu kommer en statlig utredning att se över rennäringslagstiftningen, vilket kommer att bli intressant att följa, säger Lars Lodin.

Han har själv jägarexamen men säger att han bara sporadiskt ger sig ut på jakt.

– Jag är långt ifrån en lika inbiten jägare som flera av medarbetarna här på vårt kontor i Östersund. Det kan bli någon dag per år med toppfågeljakt, men det var flera år sedan jag var med på älgjakten.

I de södra delarna av Sverige, från Uppland till Skåne, har SFV en del marker för jakt som är knutna till kulturfastigheter, såväl skog som jordbruksmark. Även här anser förvaltarna att jakten är nödvändig för att minska skador på skog och jordbruksmark.

– Vi skulle få svårt att upplåta jordbruksmark till arrendatorer om vilt äter upp det man odlar, säger Fredrik Ellgren, en av två skogvaktare som har ansvar för jaktområden i södra Sverige.

Om det är älg som orsakar mest skada i norr är det vildsvinen som är plågan för jordbruk och hemmaodlare i södra Sverige.

Vildsvinsstammen har ökat under de senaste tjugo åren och uppskattningsvis finns det runt 300 000 djur som bökar upp grödor på åkrar och plöjer fram över villaägarnas rabatter i jakt på rötter, ollon och kastanj.

Vilka får då jaga på SFV:s marker? Totalt finns 53 upplåtelser till jaktlag med avtal som löper vidare årsvis. Enligt Fredrik Ellgren är det sällan som upplåtelserna sägs upp och annonseras ut. En stor del av landets aktiva jägare, cirka 280 000 personer, bor i de större städerna i södra Sverige och då är det förstås eftertraktat att ha jaktmarker nära inpå.

Jaktarrendepriserna som jaktlagen betalar varierar beroende på förutsättningarna och vad SFV bedömer som rimligt. Det kan landa på mellan 70 och 250 kronor per hektar och år – ett jaktområde brukar vara runt 500 hektar. Dyrast är att jaga nära Stockholm.

Med rätten att jaga, påpekar Fredrik Ellgren, kommer även ett ansvar.

– Jägarna har en skyldighet att bedriva viltvård och se till att djuren har skydd och foder om så krävs under hårda vintrar. De har också ansvar för att förkorta lidandet för skadat vilt.

Själv började han jaga redan vid femton års ålder då han fick följa med sin pappa på jakt i områden runt Arlanda.

– För mig är jakt förutom en fantastisk naturupplevelse även ett spänningsmoment. Man väntar och väntar och så plötsligt händer nåt och det blir utdelning. När jag skaffade en hund ökade motivationen ännu mer, säger Fredrik Ellgren.