Kulturvärden

Vacker vy från Väderöarna.

På en klippa på norra Väderöarna sitter ett par och blickar ut över kobbar och horisonten. En sinnebild av den svenska västkustsommaren. Foto: Melker Dahlstrand

Somriga strandhugg

Att vandra runt på blankslipade hällar och lyssna på havsbruset är en av sommarens klassiska njutningar. Runt Sveriges kuster finns 1 700 kronoholmar att upptäcka – från små kala kobbar till större skogsrika öar. Vi har besökt tre av dessa.

SANDVIKENS FISKELÄGE

Gamla bodar, en vit sandstrand och röda klippor. Sandvikens fiskeläge på Ulvön är en liten pärla i världsarvet Höga Kusten dit besökare återvänder år efter år.

Vy över Sandvikens fiskeläge.

De nuvarande fiskebodarna vid Sandvikens fiskeläge uppfördes efter en brand 1786. Husens yttre, ursprungliga karaktär med liggande panel och tjärat spåntak är välbevarad. Foto: Melker Dahlstrand

När du klivit av färjan vid Ulvön och tar grusvägen fram några kilometer så öppnar sig plötsligt landskapet och där, nere vid havet, ligger det gamla fiskeläget – det bäst bevarade i Ångermanland. De nuvarande fiskebodarna uppfördes efter en brand 1786 och även om husens inre har förändrats med tiden så har den yttre, ursprungliga karaktären med sin liggande panel och det tjärade spåntaket bevarats väl. Och till det unika hör också att det går att hyra dessa grånade stugor.

Romert och Martina Längert driver Sandvikens fiskeläge.

Romek och Martina Längert driver Sandvikens fiskeläge, tillsammans med Helene Andersson och Michael Söderlind, på uppdrag av Statens fastighetsverk. Foto: Melker Dahlstrand

Sedan 2021 är det Romek och Martina Längert samt paret Helene Andersson och Michael Söderlind som driver Sand­vikens fiskeläge på uppdrag av SFV.

– För oss innebar det en möjlighet att kunna bo här ute året om. Det är ett liv du vill leva, det är en underbar miljö här och du slipper storstadslivets stress och hets, säger Romek Längert.

Paren driver även livsmedelsaffären på ön och Romek är också snickare och har egen firma.

– Det gäller att pussla lite för att få det att gå ihop när man bor så här, säger han.

Det har varit en intensiv period sedan de tog över arrendet och det har gått över förväntan med full beläggning i stugorna under högsäsongen.

– Sandviken är ett ställe dit folk kommer åter, vissa har varit här varje år i 30 år, säger Romek.

Cykel mellan husen vid Sandvikens fiskeläge.

Gamla och grå, men åh så charmiga, är stugorna vid Sandvikens fiskeläge. Diskbänkar, duschar och toaletter ligger i en egen byggnad ett stenkast från stugorna. Foto: Melker Dahlstrand

Gäster vid Sandvikens fiskeläge

– Det bästa med Sandviken är utsikten, säger Margareta Qvick, här med barnbarnet Malva. Foto: Melker Dahlstrand

Just hur dåtid och nutid smälter samman är någonting unikt för Sandviken. Familjer sitter och fikar, spelar spel och pratar medan barn leker och livet bara pågår.

– Det är fantastiskt här, säger Margareta Qvick från Hudiksvall som är en återkommande gäst.

Hon har besökt Sandvikens fiskeläge sedan början av 1990-talet. Då var det hennes syster som lockade med henne och två söner. Nu är hon här med sitt barnbarn Malva Åström Larsson som dagen till ära hoppat från piren ner i det 15-gradiga vattnet och säger att hon gillar ”allt” med att semestra i Sandviken.

Många av de vi möter tycks vara ”återvändare” och Margareta säger att det är härligt att barnen som möttes här när de var små, nu möts igen som vuxna.

Del av fiskarstuga vid Sandvikens fiskeläge.

Här fanns en gång strömming i överflöd och fiskare kom från när och fjärran och skapade små samhällen under fiskesäsongen. Foto: Melker Dahlstrand

Surströmmingsburkar.

Ulvön, där Sandvikens fiskeläge ligger, är känd för sin surströmming. Foto: Melker Dahlstrand

Utmaningen är inte att fylla stugorna under högsäsong utan att göra det under för- och eftersäsong. Tidigare år har stugorna enbart gått att hyra under juli och augusti, men nu har säsongen förlängts från början av maj till sista september och Romek Längert säger att de märker av ett ökande intresse för perioden utanför högsäsong. Själv föredrar han hösten, med det lugn som kommer och upplevelsen av naturen.

– Men man måste vara rätt människa för att komma hit på hösten. Man måste gilla lite lugn och ro och tycka om att stå på stranden när det blåser 27 sekundmeter och se vågorna slå in.

2005 beslutade länsstyrelsen att fiskeläget skulle bli ett kulturreservat – för att skydda, bevara och kunna informera om den kulturhistoriska miljön. Ett skäl till att platsen är så väl­bevarad är dess ovanliga läge. De flesta fiskelägen ligger vid skyddade naturhamnar med bra djup men i Sandviken är det ganska grunt och fiskarna var tvungna att dra upp båtarna på stranden för att de skulle ligga säkert. När båtarna moderniserades och blev större och fick motorer övergavs Sandviken och lämnades därmed orört.

Det fiske som bedrevs i Sandviken kallas för fjärrfiske. Längs den ångermanländska kusten fanns strömming i överflöd och fisket var fritt, vilket lockade män från Gävle, Roslagen och städer kring Mälaren. Fiskare som kom, inte bara som arbetskraft, bar också med sig nyheter, handelsvaror och nymodigheter. Det var nästan små samhällen som kom seglande och upprättades på försommaren för att sen monteras ned på hösten. Med sig i lasten hem hade de inte bara salt- och surströmming utan även linne, lärft, fågel, smör och ost.

För den kultur- och historieintresserade finns det många berättelser och anekdoter att ta till sig om Sandviken och Ulvön. Men det är också en plats som är väldigt vacker och bara går att njuta av. Sandviken ligger på den norra delen av Ulvön (som egentligen är två öar, se faktaruta). På den södra delen av ön hittar man bland annat pittoreska hus, Ulvöns kapell, flera kaféer och restauranger, mataffär och hotell Ulvön.

– Det bästa med Sandviken är att oavsett när man kommer hit så får man ett miljöombyte och du kan få det bästa av två världar. Lugn och ro här i fiskeläget eller restauranger och full fart nere i hamnen, säger Romek Längert.

SIARÖFORTET

Under marken på Kyrkogårdsön ligger Siaröfortet. Ön är inte stor, men perfekt för en utflykt med övernattning. Här finns sandstrand, pensionat, restaurang och glamping.

Siaröfortets kommandotorn.

Kommandotornet för tankarna till Star Wars. Under den här "betonghjässan" döljer sig Siaröfortet. Foto: Melker Dahlstrand

Vandrarhem vid Siaröfortet

Övernatta på vandrarhemmet eller bara njut av god mat i restaurangen, som har platser både ute och inne. Foto: Melker Dahlstrand

Bara några minuters båtfärd från Östanå färjeläge, ett par mil norr om Åkersberga, ligger Kyrkogårdsön och Siaröfortet. Ett populärt utflyktsmål bland barnfamiljer, seglare och militärintresserade.

– Berget och försvars­anläggningen är lite av det unika med Siaröfortet. Det finns inte så många anläggningar från den tiden som man kan gå ned i, säger Jesper Rittberg som tillsammans med sin partner Robert Bergstedt driver restaurang, pensionat, glamping och gästhamn på Kyrkogårdsön sedan 2019.

Från slutet av april till november pågår säsongen, med betoning på konferens och gruppverksamhet under vår och höst, medan det på sommaren är många besökare som kommer över dagen.

– Det jag gillar med den här platsen är att det finns en beskriven historia om vad som har hänt, både förr och i modern tid. Det finns så många olika delar, säger Jesper, som läst på en massa om fortet och ofta håller i guidningarna på ön.

– Jag älskar det, säger han.

Uppe på berget finns Siaröfortets ”betonghjässa” som påminner om ett futuristiskt månlandskap. Under den släta ytan finns fortet som började byggas 1916 för att förstärka Vaxholms fästning med en yttre befästningslinje bestående av fort och artilleribatterier. Siaröfortet placerades i den trängsta delen av Furusundsleden. Platsen var då den strategiskt viktigaste punkten i Stockholms inlopp. Arbetena avbröts vid krigsslutet i november 1918, upptogs efter ett par år och bemannades för första gången 1926.

Ett par kanoner och kommandotorn som för tankarna till den onde Darth Vader i Stjärnornas krig skvallrar om något militärt. Annars syns ingenting under det konstgjorda berget skapat i cement som breder ut sig likt en modern skejtpark.

Besökare på Siaröfortet

Johan och Anna Eskilsson med barnen Leo och Matilda har gjort en dagsutflykt till Siaröfortet. Foto: Melker Dahlstrand

Familjen Eskilsson har just gått en guidad rundtur tillsammans med en rad andra besökare. Det är en rundtur som ger en inblick i ett stycke modern svensk historia. Siaröfortet visade sig vara förlegat redan innan det invigdes.

Guiden berättar att läkaren som inspekterade anläggningen tre år före invigningen dömde ut den. Det var inte ryssen som visade sig vara den verkliga fienden, utan fukten. Det underjordiska fortets övernattningslokaler – där cirka 270 soldater fick plats – var helt enkelt obeboeliga och redan innan invigningen förbjöds övernattningar för värnpliktiga inne i fortet. När andra världskriget sedan bröt ut betraktades fortet som omodernt, men minstationen bemannades alltjämt och anläggningen användes för militärövningar fram till 1960-talet då den övergavs och började förfalla.

Johan Eskilsson berättar att han fick tips om Siaröfortet via Instagram.

– Jag kände inte till fortets existens för en vecka sedan, det är lite lustigt.

Han är intresserad av historia i allmänhet och andra världskriget i synnerhet.

– Det är ju genom historien som man förstår sin samtid och varför vi befinner oss där vi är, säger Johan.

Och han tycker att den guidade turen gick över förväntan. Barnen ledsnade inte trots att den varade i en timme. Kanske beror det på att det finns mycket att titta på och många anekdoter att lyssna till. Som den om när Siaröfortet skulle invigas. Man hade då upptäckt att kanonerna som man köpt begagnade från fartyget Svea var ryska. Det skulle kunna bli pinsamt när kungen kom för att klippa bandet. Sagt och gjort, en italiensk konstnär anlitades för att måla om kanonerna och han ”fick feeling” som guiden uttrycker det och målade av det omgivande landskapet på kanonerna. Uppdragsgivarna blev inte nöjda utan konstnären fick göra om jobbet och målade då – på trots? – också in en rad djur på kanonerna. Än i dag syns bland annat en hare, en anka och en elefant.

En annan anekdot handlar om att när man väl drog in telefoni till ön så kostade det lika mycket som att bygga hela fortet.

Statens fastighetsverk övertog förvaltningen av Siaröfortet från Försvarsmakten 1993 och året därpå började en restaurering och konservering av anläggningen för att kunna visa den för allmänheten. I dag har de gamla byggbarackerna från 1916 förvandlats till ett mysigt pensionat och inhyser även en restaurang.

Norra Väderöarna

Längst ut i havsbandet i Bohusläns skärgård, med en obruten horisont och hårt utsatt för vind och vatten, ligger Väderöarna. En plats som lockar med sin fascinerande natur.

Gråa klippor så långt ögat kan nå, röda stugor till synes utströsslade kring hamnen, och bortom klipporna – havet. Storö-Ramsö, som tillhör Norra Väderöarna och som förvaltas av SFV, har en magnifik natur som lockar såväl seglare som båtturister.

Små röda stugor på Väderöarna.

Väderöarna har en ö för varje dag på året, totalt 365 öar och skär ligger här och väntar på att bli upptäckta. Här fifinns en av Bohusläns största sälkolonier, liksom ett mycket artrikt fågelliv – med chans att sikta både labb, toppskarv och tobisgrissla. Foto: Melker Dahlstrand

Hit åker man för att uppleva naturen – det karga landskapet – äta god mat, bada eller ströva över klipporna som ser randiga ut av diabas och kvarts som sprängt upp ur gnejsen. Det är en plats hårt exponerad för vädret, på gott och ont. Ena stunden kan du sitta på bryggan utanför kaféet, dricka en kopp kaffe och njuta av solskenet, nästa stund hukar du i blåsten. Huruvida det är omslagen i vädret som gett öarna (över 300) dess namn, därom tvista förståsigpåarna.

Sant är dock att under den hårda vintern 1917 var Väderöarna isolerade i 41 dygn. USA hade deltagit i första världskriget i tre veckor innan Väderöborna fick nys om det!

Sommargäster på Väderöarna

Martin Ödlund med sonen Lias på magen. I bakgrunden fiskar Loui krabbor. Foto: Melker Dahlstrand

Hoppfullt på Väderöarna.

Det varma och blåsiga klimatet har gjort att landskapet är både frodigt och kargt. Kala klippor av Oslogranit samsas med rönnbuskar och björnbärssnår. Foto: Melker Dahlstrand

Martin Ödlund från Göteborg säger att det är för att ”komma bort från civilisationen” och storstadsstressen som han åkt ut till Väderöarna. Hans fru och en väninna har bott två nätter på värdshuset, utan barn och partners – en vila i vardagen. Men den här dagen har Martin mött upp med barnen.

– Jag brukade vara här på somrarna som barn. Då var vi ute och seglade i fyra–fem veckor på semestern. Jag minns hur min pappa fick kånka upp mobiltelefonen på berget för att kunna ringa, säger Martin med ett leende.

Han tycker att charmen från barndomen finns kvar. Att även om mobilerna
i dag ryms i fickan, så är de lätta att lägga undan.

– Det finns inte så många sådana här platser där man kommer bort ifrån alla bilar och människor. Även om det är folk här så går det lätt att vara ensam och hitta sina små idyller.

Det var de svåra stormarna vid Väderöarna som fick rådhusrätten i Strömstad att 1754 besluta att en lotsstation skulle etableras på ön. Lotsarna fick ingen lön, däremot fick de rätten att lotsa båtar och ta upp lotspenning. Dessutom ingick fritt fiske. Som mest bodde här 33 personer (1916) och även om lotsepoken gick i graven femtio år senare så finns i dag flera av lots­husen kvar liksom lotsutkiken som drivs av en ideell förening. Utsikten uppifrån utkiken är vidunderlig och vidsträckt. Fiskmåsarna tycks sväva i vinden och enstaka segelbåtar är på väg in från det öppna havet. Värdarna på lotsutkiken berättar att de nyss sett sälar på en kobbe nära. Vi försöker få syn på dem, men utan kikare är det som om havet och himlen nästan flyter ihop, och eventuella sälar försvinner i vågorna.

Rönnbär och ljung på Väderöarna.

Rönnbär och ljung i en klippskreva på Norra Väderöarna. Foto: Melker Dahlstrand

En av orsakerna till att djurlivet på Väderöarna är så rikt – både ovan och under ytan – är den så kallade jutska strömmen, som drar förbi med salt och syrerikt vatten. Strömmen, i kombination med blåsten som präglar det yttre havsbandet, skapar en udda blandning av kargt och frodigt. 2011 blev Väderöarna ett marint naturreservat och tillsammans med Kosterhavets nationalpark (norr om Väderöarna) utgör det ett av Sveriges mest värdefulla havsområden. Väderöarna och Kosterhavets nationalpark är de enda två platser i Sverige där det finns ett levande korallrev.

Sedan 2015 finns en hamnanläggning som Statens fastighetsverk byggt för att öka servicen till båtgäster. Hamnanläggningen har lånat drag av bohuslänska sjöbodar för att smälta in i miljön och erbjuder bland annat wc, dusch samt ett avancerat teknikrum för avsaltning till dricksvatten och avloppsrening. På ön finns dock inga bofasta invånare. Det närmaste man kommer bofasta är personalen som ser till att värdshuset håller öppet alla dagar året om.

Läs mer om våra fastigheter

Sandvikens fiskeläge. Små stugor av obehandlat timmer. Vy mot Väster-Vämsingarna. Sommar.

Sandvikens fiskeläge

Här i Sandvikens fiskeläge, kan du återuppleva de tidigare fjärrfiskarnas boplats. Det lilla fiskeläget byggdes på 1600-talet, de stugor som finns kvar idag är från slutet av 1700-talet. På 1940-talet upphörde bruket av fiskeläget Sandviken.

Siarö fort, Ljusterö

Siaröfortet ligger på Kyrkogårdsön i Furusundsleden 3 km norr om Ljusterö. Denna kustbefästning från 1900-talets början är numera tillgänglig för allmänheten. På ön finns café, ett vandrarhem för ca 30 personer, konferensrum och platser för fritidsbåtar.

Bebyggelse runt en naturhamn på Väderöarna. Klipporna runt hamnen är rundade av vågorna.

Väderöarna, Tanum

200 stora och små öar i landets mest artrika havsområde. Den yttersta utposten i Bohusläns skärgård. Bortom Väderöarna öppnar sig en obruten horisont. Här gör sig naturkrafterna påminda och många sjömän har fasat för den sista biten in mot land.