Den 1 augusti 1755 rafsar en penna ned på papper: ”Våra operor har slutat och den franska komedin har ersatt dem. Den nya dansösen har brillierat.” Det är Sveriges drottning Lovisa Ulrika som skriver brev och nöjt konstaterar att den franska teatertrupp som hon engagerat från Köpenhamn två år tidigare verkligen levererar. Dansösen som gör drottningen så imponerad heter Marguerite Morel – en spirituell och vacker 18-åring. Som i ett slag av solfjädern avancerar hon till positionen ”une premiere danseuse”.

Teatertruppen ges stora resurser, för i hovets nöjesliv sparas ingen möda – drottningen älskar teater. I skenet av vaxljus spelas flitigt franska dramer, komedier och operacomiquer (sångspel). Fantasifulla kostymer, pudrade herrar i livrockar och damer med blottad barm i styva kjolar, blommor och rosetter – agerar, konverserar och kurtiserar. Det är en lekfull värld där livet och konsten samlas i teaterrummet.

Truppens chef är änkan Jeanne Dulondel och senare hennes son Louis Dulondel. Deras första föreställning gavs på Ulriksdal den 1 juni 1753 i det gamla Beridarhuset som byggts om till teater av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz. Teaterns kungliga sällskapssvit fick dessutom en så kallad confidencematsal där ett matbord kunde hissas upp genom golvet för intima supéer utan lyssnande tjänsteöron.

Sommartid utgör lustslotten Ulriksdal och Drottningholm spelplatser. Vintertid spelar de på Bollhuset vid Slottsbacken i Stockholm. Men artisterna skulle vara beredda att med några timmars varsel resa ut till lustslotten för att underhålla majestäterna. Ett nådigt men också tveksamt privilegium. Det berättas att logevåningen på Ulriksdal kunde bli så kall att en ung skådespelerska en morgon hittades ihjälfrusen. Truppens stjärnor hade extra favörer: loge, speciell mat och utstyrsel som sidenskor och påkostade kostymer. I logevåningen kan man fortfarande se att någon med elegant stil skrivit balett­mästarens Louie Gallodiers namn på dörren märkt nr 7.

1759 gifte sig Marguerite Morel med teaterdirektör Louis Dulondel och blir därefter känd som madame Dulondel. Hon debuterade som bejublad sångerska och aktris. Noblessen tävlar om att bjuda paret Dulondel på sina tillställningar. Madame är en kvinna som kan konsten att konversera med esprit och hon har en särskild beundrare vars blåa blod svallar. Greve Claes Julius Ekeblad berättar i sin dagbok att madames kontakter med kungahuset blivit täta, ja till och med intima. På kung Adolf Fredriks födelsedag 1760 mötte han henne på Drottningholm: ”Theatern är rätt vacker, jag råkade där Madame Dulondel, kungens maitresse, som är rätt rolig att tala med, ty hon har de rätta franska talesätten som äro rätt roliga”. Den tidigare så förtjusta drottningen däremot dolde inte sitt misshag.

Marguerite föder kungen en son – lilla Frederici som dör i tioårsålden. Efter Adolf Fredriks död 1771 sa Gustav III upp det Dulondelska sällskapet. Paret Dulondel fick en årlig pension men när Louis Dulondel dör 1793 upphör pensionen. Den tidigare så galanta och omsvärmade stjärnan står ensam med en sextonårig dotter. Räddare i nöden blev en gammal vän – balettmästaren Gallodier som 1796 gifte sig med dottern Marie Louise.

När madame Dulondel dog 1804 hade teatrarna vid lustslotten fått andra användningsområden. Skratten, sången och dansen föll i glömska. Men Sverige hade lärt sig älska det graciösa franska sångspelet och Carl Michael Bellman hade plockat upp de franska melodierna – melodier som vi nynnar än idag.

 Källor: Vristens makt – Dansös i mätressernas tidevarv. Gunilla Roempke. Frihetstidens teaterliv i Stockholm ur Ny svensk teaterhistoria. Marie-Christine Skunke red. Sven-Åke Heed. Svensk teater. Lars Löfgren. Comediehuset och Confidencen vid Ulriksdal. Margaretha Lindahl-Åkerman. Vårdprogram Confidencen.