Ovanför våra huvuden, en våning upp, står den stora Boforspjäsen, vars decimetertjocka rör skjuter ut från bergets topp. Denna kanon – tillsammans med syskonanläggningen på grannön Ovanskär – utgjorde Batteri Arholma och var en viktig kugge i det försvarssystem som byggdes upp i Sverige i skuggan av kalla kriget.

Det var Stockholms skärgårds nordligaste utpost och den topphemliga anläggningen stod klar 1968. Från dess maskinrum kunde kanonen automatmatas med 36 granater i minuten som kunde träffa mål på två mils avstånd med en felmarginal på en halvmeter.

Spränggranaterna ligger fortfarande på rad i rummet, dock utan laddning.

Det fanns gott om såna här anläggningar runt om längs Sveriges kuster, men Batteri Arholma är ett av de få som är kvar. Sedan 2008 som museum och byggnadsminne, förvaltat av Statens fastighetsverk.

– Vi har cirka 3 000 besökare här inne varje år, säger Robin Vesterlund som guidar oss runt i bergslabyrinten och som också driver det vandrarhem som ligger i anslutning utanför.

– Det var de förra hyresgästerna som byggde upp museet och satte igång vandrarhemmet. Vi hade ett bra utgångsläge när vi tog över 2016, och sedan dess har vi bland annat utvecklat restaurangverksamheten och satsat mycket på konferensverksamhet.

På Arholma Nord finns totalt 75 bäddar, utspridda på sex hus. Det är ett populärt sommarställe, inte minst för barnfamiljer. Utöver bad bjuds det på kajak, linbana (zipline) och mountainbike. De aktiviteterna känns dock lite fjärran just denna bistra vårdag, då termometern snuddar ner mot nollstrecket.

Ett vanligt år skulle konferenser och bröllop nu börja ta fart här ute på den vackra skärgårdsön, innan sommar­säsongen börjar på allvar. Men alla majbokningar har raderats på grund av coronapandemin.

– Vi vet inte hur övriga säsongen kommer att se ut, men vi hoppas att det tar sig lite i juni. Jag har precis bokat in ett par klassresor i alla fall. Och SFV har reducerat hyran för oss, säger Robin Vesterlund.

Nu pågår istället allehanda renoveringar av vandrarhemmet: väggar fixas, nya golv läggs och fasader målas. En sak är dock redan på plats, sedan förra året: vatten­reningsanläggningen inne i bergrummet. Här hämtas vattnet direkt från Östersjön och filtreras, avsaltas, renas och mineraliseras. Systemet täcker hela vandrarhemmets vattenbehov.

– Det var vattenbristen 2018 som gjorde att vi började diskutera den här lösningen med SFV. Det var nästan slut i våra brunnar och vi måsta hitta en ny hållbar lösning, säger Robin Vesterlund.

Själva anläggningen ser inte så mycket ut för världen: en slang från en brunn går in i en liten reningstub och sedan förs vattnet vidare till tre små lådor som ser ut ungefär som hårddiskar till en dator. När vattnet renats förs det vidare till en stor tank (17 kubikmeter), som täcker dygnsanvändningen på vandrarhemmet under högsäsong.

Vi fortsätter färden genom det märkliga museet: köket med kantinen, stridsledningscentralen med radarskärmar och maskinrummet, vars dieselaggregat kunde försörja hela anläggningen i en månad utan kontakt med omvärlden. Det är en hel liten värld där totalt 110 personer skulle kunna jobba och bo. Logementen är trånga, med trevåningssängar staplade bredvid i varandra med minimalt utrymme emellan. Bara batterichefen fick eget rum, mycket spartanskt dock.

I många rum står naturtrogna dockor, i full mundering. Här finns även en operationsanläggning, där en person ligger på britsen, under militärläkarnas övervakande ögon.

– Det var ordning och reda på militären. All sjukvårdsutrustning ligger på sina platser, säger Robin Vesterlund och drar ut en av medicinlådorna och börjar kika på innehållet.

När Batteri Arholma blev museum byggdes en extra nödutgång. Vi går ut genom den och hamnar högst upp på berget, på militärbasens hjässa. Där tornar den stolta kanonen upp sig, i sydostlig riktning – ”mot St Petersburg”. Under kalla kriget låg den nedfälld med maskeringsnät och flera attrapper runt omkring för att förvilla fienden.

Anläggningen var aldrig bemannad i fredstid utan användes bara i krigsövningar. 1992 var sista gången det small från kanonen. Efter 25 år hade anläggningen blivit omodern, ett lätt byte för kryssningsmissiler. Men som en levande gestaltning av militärlivet under kalla kriget kommer det förhoppningsvis att leva vidare även för framtida generationer.