Vinterhimlen ligger stålgrå över höjderna runt staden när vi längs Luleälven kör in i Boden. Hyrbilen är full av kameror, batterier och stativ – för vår uppgift på den här resan är att dokumentera flera av de numera stängda bergsfort som omger staden. Tillsammans ingår de i Bodens fästning. Sveriges lås i norr. Det svenska hammarslaget.

Fästningen fungerade i nära 100 år som kärnan i försvaret av norra Norrland. De fem tunga artilleriforten i Mjösjöberget, Gammelängsberget, Degerberget, Södra Åberget samt Rödberget utgjorde en så kallad gördelfästning och kompletterades efter hand av tre mindre fästen samt enskilda artilleribatterier, infanteriskansar, kanonvärn, löpgravar och taggtrådshinder. Idag, trots att man ser spåren överallt, går det ändå inte riktigt att föreställa sig omfattningen av fästningen som en gång tillhörde Sveriges viktigaste militära hemligheter.

Vi är på väg till Degerbergsfortet och bilen kämpar sig upp för backen. Snön hänger tung från trädens grenar och när vi parkerar är det öronbedövande tyst. Det är som om även skogen försöker bevara dessa hemligheter. I just detta fort förvarades dessutom en del av Sveriges guldreserv under stort hemlighetsmakeri, från 1940-talet till 1982. Inne i fortet letar vi reda på valvet och försöker föreställa oss låda efter låda med guld. Den kompakta tystnaden inne i berget bryts endast av droppandet från taket. Fukten har fått färgen att släppa från väggarna och rosten blommar ut över metallen.

Bakgrunden till Bodens fästning stavas järnmalm, vattenkraft, skog och järnväg. Under 1800-talet var Karlsborgs fästning vid Vättern juvelen i det svenska försvaret. Men under senare delen av århundrandet började man alltmer vända blickarna norrut vid insikten om att norra Sveriges naturrikedomar och kommunikationer behövde skyddas.

När fästningen i Boden påbörjades 1901 var den världens nordligaste och Sveriges i särklass största fästningsbygge. Åren 1901–1913 arbetade ca 900 man med bygget. Uppemot 600 000 ton sten sprängdes bort och fraktades med skottkärra från fortgravar och bergrum. Det blev cirka sex miljoner skottkärror à 100 kg.

I forten byggdes sov- och matsalar, maskinrum, stridsledningsrum, sjukvårdsavdelningar, verkstäder med mera. Avsikten var att forten skulle vara självförsörjande enheter med  stora förråd för de omkring 500 soldater som skulle kunna tjänstgöra i varje fort. Från början värmdes forten med vedkaminer och vedspisar men de ersattes senare av en centralvärmeanläggning. Under krigsåren 1939–45 bodde tusentals soldater i forten som då var fullt bemannade.

Freden 1945 ersatte hotet från Tyskland med ett tydligare hot från öster. De segrande makterna polariserades i ett västblock med USA i spetsen och ett östblock kring det som då var Sovjetunionen. Detta kalla krig innebar kapprustning och krigshotet var ständigt överhängande. I Sverige fanns en politisk enighet om att landet behövde ett starkt civilt och militärt försvar. Man räknade med möjligheten av en stor invasion över havet från öst. En sådan invasion skulle också kunna kombineras med ett anfall över landgränsen i norr.

Fler försvarslinjer byggdes upp och från 1950-talet fram till 1990-talet utbildades 100 000-tals värnpliktiga för att skydda gränsen. Tack vare fortens i Boden förhållandevis goda skydd mot gasattacker och kärnvapen fick fästningen finnas kvar och moderniseras. Södra Åbergfortet kompletterades till exempel på 60-talet med gasskydd och stötvågsgångar mot tryckvågor.

Fort och värn längs försvarslinjerna i norr byggdes och kompletterades med fartygskanoner från marinens utrangerade skepp. Försvaret byggde på ”möta-hejda-slå-principen”, där en gränslinje vid Haparanda skulle ta emot första anfallet. Vid den så kallade Kalixlinjen skulle fienden fördröjas för att sedan från Luleälvdalslinjen – en kedja av artillerifort som började inne i Luleå via Bodens fästning i mitten och vidare ända upp till Victoriafortet (efter pansarbåtens Victorias kanoner) i Vuollerim – ges det slutliga ”hammarslaget”.

För det civila Boden var ryssen aldrig långt borta under kalla kriget. Vid ett eventuellt angrepp var tanken att hela stan skulle tömmas och man levde därför under ständig beredskap. Militären var alltid närvarande – fordonskolonner passerade och helikoptrar flög över stan. Med jämna mellanrum dundrade det uppe i bergen då man övningssköt från forten.

Den garnison som växte upp samtidigt som fästningen under 1900-talets början kom att rymma hela fem regementen. Detta militära samhälle var nästan helt självförsörjande med bostäder för officerare och deras familjer, stabsbyggnader, matsalar, sjukhus, verkstäder, brandstation, affärer och förråd. Även om militären bidrog till Bodens ekonomiska utveckling och utgjorde ett viktigt inslag i det sociala livet vittnar också historier om upplevelsen av två tydliga sfärer, en militär och en civil.

Samtidigt som byggandet av Bodens fästning påbörjades 1901 genomfördes värnpliktsreformen och under 1900-talet har massor av unga män därför tillbringat ett år vid Bodens fästning, ibland högst motvilligt vilket speglas i följande nidvisa: ”Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler. / Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.” Värnplikten innebar en aktivt uppmuntrad manlighetsnorm med mod, brödraskap och gott uppförande i centrum. Att vara hel, snygg och lyfta på fötterna var i Boden till och med en fråga om rikets säkerhet. I skriften ”Till årets rekryter 1948” skriver en av regementscheferna i Boden: ”Den som bär uniform är alltid iakttagen, både av andra som bär uniform och av civila. Man fodrar faktiskt mer av den som bär uniform och särskilt av den som bär soldatsuniform. Dessutom skola vi komma ihåg, att vi blir observerade utifrån. En spion rapporterar allt...”.

Skriften från 1948 fortsätter ”De flesta svenskar torde, oavsett politisk åskådning, vara ense om nödvändigheten av ett starkt försvar. Det gäller då för var och en av oss, försvarets män, att bidraga till vidmakthållandet och utvecklandet av ett sådant försvar.”

Vid första anblicken kan ju därmed det militära Boden te sig som en mestadels manlig angelägenhet. Att kvinnor skulle göra värnplikt när forten i Boden byggdes fanns inte på kartan. Men kvinnor har ändå spelat en roll för försvaret i Boden.

I samband med det förra sekelskiftets nationalistiska våg uppstod till exempel en av tidens största kvinnorörelser: Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar. Tusentals kvinnor samlade bland annat in bidrag till markinköp för byggandet av Bodens fästning. 1924 kanaliserades svenska kvinnors frivilliga engagemang i försvars- och säkerhetsfrågor genom den svenska Lottakåren. Under andra världskriget arbetade kvinnor för försvaret som sjukvårdare, sömmerskor, mekaniker, bilkårist, kockar och flygbevakning. Under kalla kriget anställdes i Boden bland annat lottor för flygbevakning i en av de allra hemligaste delarna – den mytomspunna och gigantiska Anläggning 8 under berget Klinten. Sedan 1989 har kvinnor fått lönearbeta inom försvaret på samma villkor som män och värnplikten är numera könsneutral. Idag har dessutom de kvarvarande två regementena i Boden kvinnliga stabschefer.

Utvecklingen av ett modernt och mer mobilt försvar, och möjligen påskyndat av Sovjetunionens fall 1991, innebar att Södra Åbergsfortet, Gammelängsfortet samt Degerbergsfortet lades ned 1992. Mjösjöfortet stängdes redan 1978. Den 31 december 1997 avlossades så de sista skotten från Rödbergsfortet innan Bodens fästning slutligen utgick helt ur krigsorganisationen. De fem forten och tre värn har klassats som statliga byggnadsminnen och idag förvaltas dessa av Statens fastighetsverk. De är trots sin storlek bara en liten del av allt det som en gång utgjorde den mäktiga Bodens fästning. Den militära helhetsmiljön inbegriper även regementsbyggnader och de anläggningar för fortens närförsvar som har byggts i anslutning till befästningarna.

Idag finns inget militärt behov av själva fästningen. Alla fort i Boden utom ett är rensade, dokumenterade och plomberade för gott – naturen återtar insidan av berget. Exteriört bevaras pansartorn, stormgravar och övriga lämningar i landskapet. Rödbergsfortet, som har hela inredningen bevarad är idag museum. Tillsammans berättar de hur man under nära 100 år har hanterat hotbilden i norr genom ett gigantiskt fästningsbygge. Vi har i Sverige ett rikt militärhistoriskt arv och mängden fortifikatoriska anläggningar kan idag vara svår att överblicka. Mycket har tidigare varit en hemlig värld som på många sätt varit dubbelt hemligt för alla oss som inte själva gjort militärtjänstgöring. Men man behöver inte vara en MÖP – det vill säga en militärt överintresserad person för att känna att den här historien angår oss alla. Att besöka Boden idag är både fascinerande och spännande, samtidigt som historien ges ett dovt eko i det krig och allt skarpare säkerhetsläge som vi nu upplever i Europa. Totalförsvaret i Sverige byggs upp och Bodensarna får åter hålla för öronen på grund av allt större skjutövningar från de två kvarvarande regementena.