Provuppgiften för att få jobbet var att inreda ett nytt samtalsrum på länsresidenset i Växjö, en pampig senempirebyggnad som dominerar stadens torg.

– För att fungera som det ska måste ett rum för samtal ha något att berätta, vara trivsamt och inbjudande. Möblerna ska vara bekväma och ge brukaren värdighet, säger Ulf Agnér.

Han är sedan i våras inredningsarkitekt på SFV:s kulturmiljöenhet och ansvarar för att förvalta och utveckla representationsmiljöerna i Sveriges 23 länsresidens, Sagerska huset och Harpsund. Inredningarna är en del av kulturarvet, har höga krav på estetik och värdighet och ska vara förebild för vad som kan åstadkommas inom svensk design och arkitektur. Långsiktig kvalitet och hållbarhet är alltid en del av målsättningen.

Rum 335 på länsresidenset i Växjö är förhållandevis litet, har hög takhöjd och ligger i en vacker 50 meter lång rumsfil som går genom hela byggnaden. Från början kallades det lilla matsalen och innan omgestaltningen för Ikea-rummet.

Utgångspunkten i ett gestaltningsförslag är förstås alltid byggnaden, dess historia och själ.

– I gestaltningen av rummet arbetade jag med saker som inbjuder till samtal. Jag ville synliggöra berättelsen om huset och lyfta fram personer som bott i och satt prägel på byggnaden.

Viktigt var även att hitta föremål som berättar om närområdets fantastiska hantverksmässiga guldålder, 1950–60-talens möbler, belysning och även textilier.

– Många bottnar och lager av tid ska tillsammans skapa en intim, trivsam, inspirerande, trygg och därmed funktionell arbetsmiljö.

Samtalsrummet i Växjö är något av ett drömuppdrag som landshövdingen valt att anamma i sin helhet. En av gästlägenheterna på Svenska institutet i Paris, som Ulf Agnér också skapat, bygger på ett liknande synsätt. Också här är 1500-tals­palatsets historia och personer med koppling till platsen och byggnaden viktiga delar i rummets berättelse.

Men hur gör man för att förbättra en miljö när det mesta av det befintliga ska vara kvar och endast små ingrepp får göras?

– Ibland räcker det med att flytta om föremål så att de får ett nytt sammanhang, men oftast krävs förstås mer. Det vanligaste är att nötta och blekta textilier behöver bytas ut. Utmaningen med det är att hitta tyger som fungerar med befintliga färger och möbler och ändå tillföra en ny aspekt, säger Ulf Agnér.

Länsresidensen är unika byggnader på flera sätt. De flesta är uppförda för det som de fortfarande används för och fyller samma funktion nu som då. Mycket har förstås ändrats under åren, inte minst gäller det inredningarna som alltid varit levande och successivt ändrats med nya krav på inomhusklimat, komfort och tillgänglighet. När miljöerna omgestaltas måste Ulf Agnér förhålla sig och ta hänsyn till både den ursprungliga arkitekturen och senare tidsavlagringar som avspeglar sig i färger, möbler och textilier.

– Man kan se exempel på att ganska omfattande förändringar i länsresidensen gjordes under vissa perioder. Det är otroligt intressant att avläsa hur respektive tids ideal och stil visar sig.

En period som lämnat mycket avtryck i länsresidensen är åren 1995–2005.

– De väldigt fina inredningar som gjordes då håller än idag. Uppfattning om till exempel väggfärger ändras alltid över tid. Men de ska inte förnyas. Det är väldigt sällan som väggar behöver målas om. Det är stolsitsar, mattor och bord som slits.

Den stora utmaningen är att ta hänsyn till den senaste grundgestaltningen, men ändå addera någonting nytt.

– Det kräver väldigt många ställningstaganden som gör att jag måste använda hela registret av erfarenhet och kreativitet för att addera något som berättar om vår tid.

Ursprungligen var residensen inte inredda. De möblerades med de välbärgade landshövdingarnas egna möbler. Först i början på 1900-talet, då även sämre bemedlade personer kunde bli landshövdingar, försågs residensen med permanenta inredningar.

– Husen är fantastiska. 1700-talet, som under ganska lång tid blivit en slags kanon för offentlig representationsmiljö, finns tillsammans med empiren representerat, men mer sällan möbler som är yngre. Inredningar från det svenska 1900-talets designstorhetstider – 20-talets ­lekfulla Swedish Grace och efterkrigstiden – syns inte lika ofta i de här miljöerna.

Att synliggöra bredden i svenskt hantverkskunnande och design är också en del av uppdraget. Synen på inredningar och även behoven ändras över tiden.

Ett exempel på det senare är att representationsytorna används mer och på ett annat sätt idag än tidigare, vilket ställer nya högre krav på inredningarna. Bland annat behöver möbeltygerna vara robustare för att tåla flitigare användning.

Gestaltningsförslagen måste utgå och anpassas från verksamheten och brukarens behov.

– Möblerna ska göra ett jobb. Är ett rum inbjudande, trivsamt och vackert så blir det funktionellt, och hög kvalitet gör det hållbart.

Men vem bestämmer hur det slutligen blir?

Ulf Agnér har som SFV:s inredningsarkitekt helhetsansvaret för representationsytornas gestaltning, från lösöre till väggens yta. Arbetet genomförs i samråd med respektive länsstyrelse. Som inredningsarkitekt är man alltid spindeln i nätet och kontaktytorna är många: beställare, den som betalar, hantverkare, konstnärer och andra leverantörer. Det krävs en pedagogisk ådra för att förklara varför en lösning är bra.

– Jag lyssnar på alla och försöker komma fram till en lösning som funkar för alla. Men det betyder inte att jag alltid gör exakt som de vill. Att vara inredningsarkitekt är ett fantastiskt jobb där man måste vara lite av en diplomat och duktig på att lyssna. Men det handlar också om att kunna förklara och övertyga och våga stå fast vid sin egen ståndpunkt, säger han.