Att inventera alla rum på Drottningholms slott är en grannlaga uppgift. När fastighetsförvaltaren Catharina Nordenstedt tillsammans med konservator Hans Peter Hedlund undersökte slottets alla rum för att få en uppfattning om skadebilden stod det klart att Hedvig Eleonoras paradsängkammare behövde restaureras.

– Vid en snabb överblick såg rummet ut som det alltid har gjort, men när vi undersökte närmare hittade vi en tapetvåd som lossnat och börjat buckla sig. Därefter hittade vi en massa skavanker som behövde åtgärdas, säger Catharina Nordenstedt.

Rummet kallades ursprungligen för alkoven. Ur byggnadsräkenskaperna kan utläsas att man arbetade med paradsängkammaren i sexton år, 1668–1684, och bland annat lade astronomiska summor på förgyllning med äkta bladguld, sniderier och intarsiarbeten. Det var Nicodemus Tessin den äldre som planerade rummet på uppdrag av änkedrottning Hedvig Eleonora, som köpte slottet år 1661.

Detta var utan jämförelse det mest betydelsefulla rummet i Tessins projekt.

”Detta rum tillhör idag inte bara det bästa exempel som vårt land kan uppvisa på en rik barockinredning utan även i ett mer allmänt europeiskt perspektiv är Hedvig Eleonoras alkov enastående”, skriver Göran Alm, tidigare chef för Bernadottebiblioteket på Stockholms slott, i boken ”Drottningholms slott”.

Taket i sovalkoven är rikligt utsmyckat med förgyllda stuckaturer av Carlo Carove. Resterande tak och väggar är i snidat trä (skuret av Lucas Meylandt och med driven metalldekor tillverkad av J G Breuer). Rummets målningar är gjorda av David Klöcker Ehrenstrahl och det vackra golvet är gjort av olika exotiska träslag.

Att konservera en kulturhistoriskt värdefull miljö som denna kräver en varsamhet utöver det vanliga. Arbetsförhållandena var inte de enklaste. För att kunna nå och rädda den skadade tapeten byggdes en ställning runt och över sängen inne i alkoven. Men utrymmet var trångt, mörkt och till stor del täckt av ställningen och skyddsplast. Det fanns ingen belysning i rummet så det gällde att utnyttja dagsljuset och att rigga strålkastare så att de gav tillräckligt med ljus. Och det gällde att inte stöta till eller smutsa ned något av den värdefulla inredningen.

Den skadade tapetvåden plockade konservatorerna ned och la i sträck för att få den slät igen. Smutsig var den också så hela tapeten på baksidan av alkovväggen suddades ren med en sotsvamp.

– När vi hade ställningen på plats så passade vi på att göra rent förgyllningen i taket, fästa lös puts och lös färg samt laga sprickor. Därefter bättrade vi på med färg och förgyllning där det behövdes, säger Ewa Björdell, ansvarig konservator från Stockholms Målerikonservering.

Även i golvnivå åtgärdades sprickor och lossnad puts. Träflisor i väggarnas träpaneler har fått en översyn och varsamt limmats fast.

– De mest störande skadorna har retuscherats, antingen i guldton eller blå färg för att de ska vara mindre synliga. Retuscherna utfördes med akvarellfärg så att de är lätta att ta bort i framtiden, berättar Ewa Björdell.

Drottningens paradsängkammare målades ursprungligen i svart och guld, vilket var på modet då men framför allt var det Pfalz-ättens färger. Färgsättningen har också tolkats som ett minnesrum över Karl X Gustav.

Den blå färgen som rummet har idag kom till 1701 efter att Sverige slagit Ryssland vid Narva 1700. Då bestämde drottning Hedvig Eleonora att rummet skulle målas om från Pfalzättens svarta till nationens högblå färg, men förgyllningen behölls. Den som tittar noga kan se den svarta färgen skymta fram på en del ställen i skarvar vid den förgyllda dekoren.

På Hedvig Eleonoras tid fanns det ingen säng i rummet. Det kan sannolikt bero på att sängen symboliserar äktenskapet och då Hedvig Eleonoras gemål, Karl X Gustav, var avliden så placerades ingen säng där. Rummet var i stället slottets förnämsta mottagningsrum och det var en stor ynnest för besökare att få komma in i det. Men när drottning Ulrika Eleonora den yngre (Karl XII:s syster och efterträdare på tronen) ärvde slottet 1719 fanns det enligt inventarieförteckningen en säng i rummet.

Den troligtvis första att använda rummet som sängkammare var kung Adolf Fredriks gemål, drottning Lovisa Ulrika, som 1744 lät modernisera slottet åt sig och sin familj. Drottningens paradsängkammare bibehölls men målning och förgyllning kan ha bättrats på. I en inventarieförteckning från 1764 hade den gamla väggbeklädnaden i sängalkoven bytts ut mot dagens blå siden med gulddekor och den säng som än idag står kvar. Dekoren på sängens huvudbräda och på alkovens väggfält broderades av drottningen och hennes hovdamer.

Även Gustav III använde drottningens paradsängkammare som sitt privata sovrum men även som audiensrum. Han övertog dispositionsrätten till Drottningholms slott 1777 då staten löste in Lovisa Ulrikas stora skulder. Han behöll den tidigare fasta inredningen men bytte ut några inredningsdetaljer. I detta rum höll han sin Grand Lever – ett dagligt morgonmöte för särskilt inbjudna då bland annat höga ämbetsmän avrapporterade viktiga händelser under kungens påklädning.

Det är oklart hur mycket paradsängkammaren användes efter Gustav III:s död. Kronprinsessan Josefina (Oskar I) använde drottningens paradsängkammare som sällskapsrum, vilket framgår av en tavla målad av Gustav Söderberg 1829.

Gustav V både föddes och dog på Drottningholms slott och låg på lit de parade i Drottningens paradsängkammare i oktober 1950 då han dog 92 år gammal. Samtliga Bernadotter har använt Drottningholm som sommarslott eller för säsongsbundna högtider, men vårt nuvarande kungapar är de första som gjort Drottningholms slott till sitt permanenta hem.

Den praktfulla paradsängkammaren med sin barockinredning, som Hedvig Eleonora endast gav några få utvalda tillträde till, är idag ett av de rum som visas för allmänheten under slottets guidade turer. Så även under konserveringen.

– Det tycker vi var väldigt roligt att kunna genomföra. Besökarna stannade ofta extra länge här och tittade och ställde frågor. Det är givande för oss och ger oss en möjlighet att sprida vår kunskap om kulturarvet och vad det innebär att förvalta ett slott som detta, säger Catharina Nordenstedt.