Ty fastän farten som hon gör är stor och mycket högre än en snabb planets är hennes hastighet med rymdmått sedd på pricken svarande mot den vi vet att blåsan gör i denna skål av glas.”

Jodå, manuskriptet till Aniara finns här tillsammans med stora delar av Harry Martinsons övriga litterära kvarlåtenskap. Men det är inte manuskriptet som Lars Burman, överbibliotekarie, vid Uppsala universitetsbibliotek, väljer att läsa ur, utan ett unikt lädersnittsband av den finska förstautgåvan på svenska. Boken är en av sex miljoner och tar upp tre cm av de totalt 15 mil böcker, trycksaker och manuskript som huserar i Carolina Rediviva och de ytterligare 10 bibliotek som tillsammans utgör Uppsala universitetsbibliotek.

Att han valde just denna bok är förstås ingen slump. – En stor utmaning för oss är att göra de skatter vi sitter på kända, och ett sätt att göra det på är att anknyta till aktuella händelser, som till exempel Aniara-filmen, förklarar Lars Burman.

Vi har lämnat vad som rimligen är Uppsalas vackraste arbetsrum med tillhörande balkong med stort B – den varifrån universitetets rektor vinkar vid mösspåtagningen sista april – och befinner oss i husets mest anslående rum, den stora Boksalen. Här har känslan av hur biblioteket såg ut när den nya byggnaden stod klar 1841 återskapats. I de väggfasta hyllorna står det ursprungliga gamla biblioteket med bland andra drottning Kristinas, Magnus Gabriel De la Gardies och den 1605 av- rättade adelsmannen Hogenskild Bielkes böcker.

Boksalen tillhör de delar av Carolina Rediviva som inte är publika. Och fast det kliar i fingrarna så får böckerna endast röras av personalen. Intill ligger det nästan magiskt belysta Linnérummet är det är mycket lågt i tak, något som arkitekten Peter Celsing vid om- och tillbyggnationen 1963–71 ville ändra på. Förslaget fick inte gehör, varpå han i stället klädde det tråkiga innertaket med marmorerat bokpapper. Genialt i sin enkelhet!

I Scriptores ser det ut som biblioteket gjorde i början av 1800-talet. Här finns utgåvor av antika författare ordnade kronologiskt efter utgivningsår: 1500-talsutgåvor i vita pergamentband, över 1700- och 1800-talens marmorerade förläggarband i papper till 1960-talets betydligt mer prosaiska utgåvor. Byggnaden hade från början tre våningar, numera är de tolv. Det mesta är inte publikt och de flesta utrymmen är inte alls särskilt anslående. Universitetets gamla festvåning, Carolinasalen, med tio meter i takhöjd, där bland andra Jenny Lind sjöng vid flera tillfällen, är till exempel omvandlad till tre våningar bokmagasin och öppen samling. En påminnelse så god som någon om att biblioteket alltid varit trångbott.

Att bevara, skydda från brand, stöld, slitage och samtidigt vara öppet och inbjudande är en utmaning. Särskilt brand har alltid varit bibliotekariernas stora skräck. När huset invigdes fanns av detta skäl varken belysning eller uppvärmning i lokalerna. Fram till 1876 då uppvärmning ordnades fick frusna besökare låna pälsar som biblioteket tillhandahöll. Alla praktfulla salar och enorma bokmagasin till trots är det bara halva biblioteket, om ens det. Minst lika mycket till finns i ett virtuellt bibliotek som tillkommit under de senaste 30–40 åren och växer lavinartat.

– Biblioteket må vara gammalt, men befinner sig också sedan 40 år i teknikutvecklingens framkant. Inom vissa ämnesområden är allt som ges ut digitalt. Utvecklingen gör att vår uppgift har blivit radikalt större. Det är inte ett utan två bibliotek som ska skötas, säger Lars Burman. Samtidigt betonar han att universitetsbibliotekets uppdrag är detsamma som tidigare. Att  texter publiceras på nätet i stället för på papper handlar ur detta perspektiv bara om ett mediaskifte, likvärdigt med när codex ersatte bokrullar under senantiken.

– Vi är en integrerad del av Uppsala universitet och är som sådan en del av den infrastruktur som behövs för forskning och utbildning. På andra sätt innebär digitaliseringen däremot betydande förändringar. En sådan är att forskarna flyttat ut och ersatts av studenter som söker sig till den stimulerande studiemiljön. Det innebär att kraven på huset också förändrats. Studenterna efterfrågar inte bara tysta arbetsplatser utan också utrymmen där de kan samlas, skriva och grupparbeta.

Carolina Rediviva har tidigare fått kritik för att vara otillgängligt och att det haft för få studieplatser och den mest återkommande frågan från gästforskare, studenter och andra besökare är inte var Silverbibeln finns utan var kan man få kaffe. Den nu pågående ombyggnationen är ett sätt att anpassa biblioteket för det moderna universitetets behov och att skapa en naturlig mötesplats på universitet. Sådana utrymmen har tidigare inte funnits på Carolina Rediviva.

– Jag är övertygad om att ju mer digitala vi blir desto viktigare blir det fysiska mötet. Kaféet och arbetsplatserna en halvtrappa upp dit studenter kan ta med och värma egen mat kommer att bli ett jättelyft, säger Lars Burman.

Att bygga om på ett bibliotek som samtidigt måste vara öppet måste dock vara något av ett mardrömsscenario för en överbibliotekarie. Vid de provisoriska informationsdiskarna skvallrar stora korgar med öronproppar om att man förberett sig för det värsta. Men de har knappast behövts. Byggarna har sett till att utföra bullriga arbetsmoment tidigt på morgnarna innan biblioteket öppnat.

– Jag hade befarat att det skulle bli mycket, mycket värre. Och med facit i hand är det sannolikt så att en del personal som tillfälligt flyttat ut på grund av ombyggnationerna inte hade behövt göra det, konstaterar Lars Burman.