Att styra, beskatta och döma

Samhällets rötter

Det svenska rikets etablering ägde troligen rum på 1200-talet. Åtminstone om vi med etablering menar att det då fanns en central organisation för att driva in skatt, och att samma organisation beslutade att vissa personer skulle slippa betala skatt mot att de i gentjänst stödde kungamakten. Men innan vi på allvar närmar oss miljöerna som berättar om det enade kungariket Sverige måste vi backa bandet ytterligare flera tusen år. Redan så tidigt som 8000–4000 f.Kr. fanns det socialt skiktade samhällen i vår del av världen – det vet arkeologerna efter studier av bland annat ett stort antal gravar. Vid den tiden var man helt beroende av jakt och fiske, men även sedan våra förfäder cirka 3900–3800 f.Kr. blivit bofasta och börjat bruka jorden kan gravarna berätta om statusskillnader. De väldiga megalitgravarna (megalit = stor sten) skapades för vissa utvalda grupper, men krävde å andra sidan omfattande arbete av många människor att bygga.

Bronsålder

Från bronsåldern (1700 f.Kr.–500 f.Kr.) finns åtminstone två sorters gravar som antyder hög social status: storhögar – oftast byggda av torv – och stenrösen. Långt ute på Bjärehalvön i Skåne, några kilometer söder om Torekov, dominerar Dags hög strandlinjen – en storhög så omfångsrik att den senare fungerat både som landmärke och utkikspunkt. På andra sidan den skånska kusten ligger Kiviksgraven vars 75 meter i diameter gör den till landets största röse och ett av Nordeuropas märkligaste bronsåldersfynd med sina omfattande hällristningar.

Järnålder

Under järnåldern (500 f.Kr.–1050 e.Kr.) utvecklades metoderna att markera gränser. Stenmurar i så kallade stensträngssystem restes till exempel för att visa hur stor areal gården gjorde anspråk på. Tillvägagångssätten har skiftat men behovet att berätta om sin nyttjanderätt var utan tvekan utbrett. Järnålderns tidiga gravar har visat sig vara svåra att tolka men så småningom blev gravarna mer varierade och emellanåt också försedda med statusföremål som guld, glas och bronsföremål. I en del storhögar har man till och med hittat jaktfåglar. Vid sidan av de stora gravhögarna förekommer samtidigt så kallade båtgravar. Inte sällan ligger de båda gravtyperna i direkt anslutning till varandra. Medan de avlidna i högarna oftast kremerats och begravts med exklusiva föremål, ser man i båtgravarna personer som begravts sittande omgivna av stora mängder vapen, husgeråd, hästar och andra djur. En rad båtgravar har hittats i Uppland, men även i Västergötland och Östergötland är flera båtgravar kända. I Anundshög, strax öster om Västerås, har man till exempel hittat en rikt utrustad båtgrav med kvinnoskelett. En teori är att båtgravarna använts för profana ledare och krigare, medan storhögarna i första hand kommit ifråga för andliga ledare.

Under senare delen av järnåldern kan vi också se hur markägare börjat använda runstenar som ett slags forntida informationstavlor. Stenarna restes ofta på strategiska ställen – vid gårdsgränser och vägkors – så att förbipasserande skulle förstå vem de hade att göra med. Av Sveriges drygt 2500 runstenar finns ungefär hälften i Uppland.

Politiska centra och handelsplatser

Att några av de mest betydande storhögarna och båtgravarna finns i trakterna av Gamla Uppsala understryker dess centrala roll för såväl politiskt som religiöst liv. Även Uppåkra, strax söder om Lund, anses ha utgjort ett av landets viktigaste politiska centrum under yngre järnåldern. På båda ställena har man hittat hallbyggnader som förknippas med de högre samhällsskikten. Hallarna var stora långhus och användes som samlingslokal – både för kulthandlingar och gästabud. Att bjuda till gästabud var ett populärt sätt att stärka sin ställning. Under senare delen av järnåldern, från 700-talet till 900-talet, blomstrade också handelsplatsen Birka på Björkö i Mälaren med starka band till Hovgården på grannön Adelsö. 1993 togs Birka och Hovgården upp på Unescos lista över världens kulturarv. I sin motivering skrev man:

"Området som omfattar Birka och Hovgården är ett exceptionellt välbevarat vittnesbörd om de omfattande handelsförbindelser som vikingarna etablerade under två århundraden och som vittnar om en anmärkningsvärd ekonomisk och politisk expansion. Birka är ett unikt, komplett och oförstört exempel på en vikingatida handelsstad från tiden 700-900 e. Kr."

Riket tar form

Olof Skötkonung (kung 995–1022) anses ha regerat över både Svealand och Götaland. Han var den första kung som lät döpa sig, och med kristendomens höjda status etablerades också det latinska alfabetet. Under medeltidens (cirka 1100–1500) första århundraden fortsatte striderna mellan landets ledande släkter från olika fästen. Men vid den här tiden blev också konflikterna med grannrikena Danmark och Norge allt mer påtagliga och hotet från en yttre fiende bidrog till att stärka banden inåt. Riket fick nu en allt fastare form:

• Regelbundna skatter och tullar infördes
• Grupper av frälse (skattebefriade) etablerades
• En krigsorganisation kom på plats
• Kungamaktens försörjning säkrades

För att den ny strikta organisationen skulle fungera ute i landet växte ett system med slottslän fram. Västerås slott, Örebro slott och Nyköpingshus hör alla till de anläggningar som byggdes för att ge stadga och trovärdighet åt det centralstyrda riket. Den långa rad landskapslagar och stadslagar som nedtecknats under 1200-talet följdes under 1300-talet upp med rikets första samlande landslag. Bland viktiga sociala förändringar märks bland annat att

• slaveriet avskaffades
• skyddet för kvinnor stärktes.

Uppror och missnöje

I mitten av 1300-talet hade riket Sverige på många sätt antagit de former vi känner igen idag, men ett utbrett missnöje med skattetrycket skulle följa statsmakten mot den nya moderna tiden. Engelbrektupproret 1434 har länge tolkats som en folklig proteströrelse mot höjda skatter – och Arbogamötet, som ett år senare följde i dess spår, har kallats den första svenska riksdagen. En viss skattelättnad nåddes, men kronan och adeln passade också på att rusta sig inför nya bondeuppror. Två privata stenborgar med trappgavlar från den här tiden är Utöhus på Arnön i Mälaren och Glimmingehus strax söder om Simrishamn. Den senare byggnaden ägnades ett eget stycke i Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbar resa genom Sverige". Så här börjar kapitlet:

" I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus. Den består av ett enda högt, stort och strakt stenhus, som syns milsvitt över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt, men det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård, tar sig ut som en liten barnlekstuga."

1909 – två år efter att boken kom ut – blev Selma Lagerlöf den första kvinnan som tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Gustav Vasas äventyr

Gustav Eriksson Vasas dramatiska flykt genom Dalarna vintern 1520 har gjort rejäla avtryck i den svenska historieskrivningen. Den danska kungen Kristian Tyranns mannar lurades ständigt på fel spår av masar och kullor som slöt upp bakom Gustav. Via Rankhyttan, Ornäs och Isala hamnade Gustav vid juletid i Utmelands by strax söder om Mora. Hos Tomt Mats Larsson och hans hustru Margit fick Gustav det gömställe som med stor säkerhet kom att rädda hans liv.

När dansken bankade på dörren öppnade den kvicktänkta Tomt Margit golvluckan ner till källaren. Gustav kröp ner, och Margit sköt snabbt det stora bryggkaret för luckan. Tomt Margit spelade förstås helt oförstående när Kristian Tyranns mannar trängde in i huset, och snart befann sig knektarna på villovägar igen. Nu kunde Gustav börja tala för sin sak – en folkets resning mot Kristian. Så småningom fick han både dalfolk, smålänningar och andra med sig, och den 6 juni 1523 valdes Gustav Eriksson Vasa till svensk kung. (Därför har just den dagen kommit att bli Sveriges nationaldag). Kröningen kom att ske först den 12 januari 1528 i Uppsala domkyrka. Källaren och tomten i Utmelands by köptes in av staten år 1808 och 1860 – 300 år efter Gustav Eriksson Vasas död – restes ett Vasamonument på platsen. Inne i monumentet finns tre tavlor som beskriver den historiska dramatiken i Dalarna vintern 1520–1521.

Sverige blir ett arvrike

Med Gustav Vasa vid tronen etablerades en riksdag där adel, präster, borgare och bönder alla hade sina självklara plats. Riksdagen fattade bland annat beslutet att låta kungen bli den svenska kyrkans överhuvud och säga upp banden med den katolska kyrkan. Det var också riksdagen som bestämde att Sverige skulle vara ett rike där tronen gick i arv. När Gustav Vasa i september 1560 somnade in för gott var det därför Gustavs äldste son Erik XIV som utropades till Sveriges kung. Erik och hans båda yngre bröder Johan och Karl – som senare även de skulle bestiga kungatronen – fortsatte att stärka rikets försvar. En lång rad så kallade vasaborgar restes runt om i landet. Vadstena slott och Gripsholm i Mariefred är de bäst bevarade, men från början var slottet i Uppsala det mest storslagna av dem alla.

Länsindelning och central administration

En del av vasaborgarna kom också att fungera som landshövdingeresidens sedan en länsindelad organisation introducerats 1643. Senare skulle det byggas mönsterritade residens på många håll: Vänersborg, Härnösand, Växjö, Östersund, Luleå. I takt med att länsorganisationen kom på plats stärktes Stockholms självklara roll som rikets centrum. Från huvudstaden spreds budskapet om krigsmaktens framgångar ute i Europa och under stormaktstiden (1611–1721) bytte maktens boningar sakta men säkert skepnad. De gamla försvarsinriktade forten ersattes av palatsliknande bostäder inspirerade av de arkitekturstilar och former som redan brett ut sig på kontinenten.

Barock och rokoko

Den franskfödde arkitekten Simon de la Vallée och hans son Jean satte tillsammans med Nicodemus Tessin den äldre – och senare även den yngre – sin prägel på en lång rad Stockholmspalats: Ryningska, Oxenstiernska, Wrangelska, Bondeska och Tessinska är bara några av dem. Men det mest statustyngda projektet – Kungliga slottet – kom att fullbordas av Carl Hårleman sedan Nicodemus Tessin den yngre avlidit. Om Tessin den yngre anses vara mannen bakom barockens införande i Sverige, var Hårleman den som introducerade rokokon. Gustav III:s intresse för Frankrike ledde till att strömmen av franska arkitekter och konstnärer till Sverige fortsatte även under andra hälften av 1700-talet. På Riddarholmen började en allt mer omfattande administration flytta in i de tidigare adelspalatsen och samtidigt etablerade sig en lågadel vars ekonomiska resurser manifesterades i såväl stadspalats som herrgårdar. Det fanns med andra ord gott om uppdrag för både utländska och inhemska arkitekter.

En modern regeringsform

År 1809 genomfördes en kupp som tvingade den impopuläre och enväldige Gustav IV Adolf i landsflykt. Regeringsformen från samma år innebar att skatteuttaget knöts närmare riksdagsbesluten, och när skatteindrivningen 1862 överläts åt de nyinrättade kommunerna var nivån i högre grad anpassad efter den enskildes betalningsförmåga. 1866 delades riksdagen i två kamrar och ett år senare kunde de 380 ledamöterna för första gången sammanträda i det tidigare Riksgäldskontoret på Riddarholmen som i arkitekten Johan Fredrik Åboms händer förvandlats till riksdagshus. 1905 flyttade riksdagens ledamöter över till det nybyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen. 1909 infördes allmän rösträtt för män och från 1921 fick även kvinnor rösta.

Nationalismens 1800-tal

Samtidigt som demokratin under 1800-talet tog stora steg framåt på kungamaktens bekostnad, hyllades de historiska kungarna genom en rad monument. Den alla första svenska ryttarstatyn avtäcktes framför kungliga operan 1796 och avbildar Gustav II Adolf. Sedan följde statyer av Karl XIII (1821) och Karl XIV Johan (1854) innan Johan Peter Molins tolkning av krigarkungen Karl XII presenterades i Kungsträdgården den 30 november 1868. Upploppet vid avtäckningen skildras livligt av August Strindberg i den andra delen av "Tjänstekvinnans son".

Folkhemmet

Den industriella revolutionen som tog fart under 1870- och 1880-talen såg arbetarklassen få större inflytande i det politiska livet. 1928 lanserade den socialdemokratiske partiledaren och blivande statsministern, Per Albin Hansson, begreppet "folkhemmet" – en strävan mot "lika rätt för alla och omsorg om alla". I de politiska reformernas spår följde snart nya myndigheter. Med välfärdssamhällets utbyggnad ökade skattetrycket och staten har behållit en fast hand om penningpolitiken för att parera de konjunktursvängningar som drabbat landet.