Barktäkterna, Bállasluokotta, Arjeplog

Bark för föda och fodral

Spåren av barktäkterna berättar om ett samiskt kulturarv.Spåren av barktäkterna berättar om ett samiskt kulturarv.Spåren i landskapet berättar en historia. Barktäkterna i Bállasluoktta, intill Silvervägen norr om Arjeplog, berättar om ett samiskt kulturarv. För ögat ser en barktäkt ut som ett stort fönster i tallarnas stammar men är egentligen en medveten handling från den tid då människan levde av och med naturen.

Det samiska bosättningsområdet skördade tallens innerbark som användes både för föda och för material till bland annat "kolmis", fodral för sentråd. De flesta barktäkterna vid Bállasluoktta har använts till material, något som storleken på hålen vittnar om. Några träd bär också spår efter täkt av matbark.

Barktäkterna har daterats med hjälp av trädens årsringar och de är från två perioder: 1753 -1777 och 1831 - 1832. Under slutet av 1800-talet upphörde traditionen med matbark inom större delen av samernas bosättningsområde Sápmi. En förklaring kan vara att det vid den här tiden erbjöds andra mer lättillgängliga alternativ som potatis och mjöl.

Idag är omkring tusen täktade träd kända i Sverige. Den hittills äldsta matbarktäkten är 3 000 år och har hittats på en tall i en myr i Arjeplog kommun.

Barken skars på stammens norra sida

Förr i tiden ingick innerbarken från tall i samernas kosthåll. Den var både näringsrik och god. Barken skördades i "tallmånaden" biehtsemánno, som inföll i slutet av juni då tallarna savade. Träden hade oftast en diameter på ungefär 20 centimeter. Barken skars inte bort runtom hela stammen utan oftast bara på dess norra sida. En bred remsa med bark, en så kallad livrand, lämnades alltid för att trädet inte skulle dö. En täkt för matbark var knappt 90 centimeter hög. En täkt för kolmis, fodral till bland annat sentråd, var mellan 15 och 40 centimeter hög.

Vid Bállasluokta finns det tallar som har märkliga hål i barken.Vid Bállasluokta finns det tallar som har märkliga hål i barken.För täkten användes enkla redskap av renhorn och renben. Barken skars ut med en vass kniv som ibland gjorde rispor i veden, spår som vi kan se idag. Därefter lossades den med en slags spatel med långt skaft. Sedan skrapades den bruna ytterbarken bort. Det var den vita innerbarken man vill åt och som färsk ansågs vara en delikatess.

Bállasluoktta är en av sjön Sädvajaures vikar och dit kommer du på riksväg 95, Silvervägen. Kliv in i skogen och upplev kulturarvet!

Instagram

#statensfastighetsverk