1968-1993: KBS Byggnadsstyrelsen

Livscykeltänkandet

Decentralisering och nybyggnadsbehov

I högkonjunkturens 1960-tal exploderade nybyggnadsbehoven för den statliga förvaltningen. Radio och TV, flyget, polisen, departementen, högskolorna, men också kulturen - alla behövde nya stora byggnader.

För att klara detta tryck omorganiserades Byggnadsstyrelsen 1968. Uppgifterna renodlades till att bara gälla lokalförsörjning, byggande och förvaltning för statens egna behov. Det tidigare starkt centraliserade verket bröts ner i fastighetsdistrikt för att på regional nivå sköta förvaltning, projekt och produktion.

Samtidigt flyttade man över uppgifter till andra verk. Myndighetsansvaret för de statliga byggnadsminnena och kyrkorna överfördes till Riksantikvarieämbetet. Myndighetsansvaret för planväsende, länsarkitekter och byggnorm blev stomme i det nybildade Statens planverk.

Storverk inom nybyggnad och restaurering

Omorganisationen leddes av generaldirektören Sixten Larsson som senare efterträddes av andra tunga politiker som Hans Löwbeer och Lars Ag. De tekniska cheferna var liksom tidigare arkitekter.

Byggnadsstyrelsen tog fram en rad skrifter med råd och anvisningar, bland annat en arkitekturteori som mycket framsynt förde in livscykeltänkandet i arkitekturen: Byggnadsstyrelsens strukturfilosofi. Detta utvecklingsarbete var en förutsättning för att kunna genomföra de många jätteprojekten: Arlanda, Radiohuset, Garnisonen, regeringskvarteren i Södra Klara och de många utlokaliserade verken.

I efterhand kan man konstatera att Byggnadsstyrelsen under denna period producerade storverk också med internationella mått mätt, med Vasamuseet som paradnummer. Men kanske kan vi finna periodens allra förnämsta verk inom restaureringskonsten: det nya museet för Livrustkammaren, infogad i Stockholms slotts källare, och den hantverksnära och känsliga restaureringen av Skoklosters slott.